Viktiga utgångspunkter för våldsförebyggande arbete

Att arbeta för ökad jämställdhet är att verka för att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Detta är också det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik som antagits med bred politisk enighet.

Avstamp i jämställdhetspolitiken

Det övergripande målet finns nedbrutet i sex delmål som anger fokus och inriktning för jämställdhetspolitiken:

  1. En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattande.
  2. Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
  3. Jämställd utbildning. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma möjligheter och villkor när det gäller utbildning, studieval och personlig utveckling.
  4. Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.
  5. Jämställd hälsa. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma förutsättning för en god hälsa och erbjudas vård och omsorg på lika villkor.
  6. Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Genom åren har målen och metoderna för jämställdhetsarbetet förändrats och utvecklats. Sedan 1994 har den huvudsakliga strategin inom svensk jämställdhetspolitik varit jämställdhetsintegrering. Jämställdhetsintegrering innebär att ett jämställdhetsperspektiv ska beaktas i all politik som påverkar människors villkor, så att alla kvinnor och män, flickor och pojkar kan leva jämställda liv.

Jämställdhet skapas och upprätthålls där vi fattar beslut, fördelar resurser och skapar normer. Ett arbete för jämställdhet måste in i det dagliga arbetet, i ordinarie styr- och ledningssystem.

Att arbeta med att förebygga och motverka mäns våld mot kvinnor är en förutsättning för att uppnå jämställdhetsmålen och bör därför ingå i arbetet med jämställdhetsintegrering. Med denna handbok kan ni på ett systematiskt sätt synliggöra och analysera mäns våld mot kvinnor som ett jämställdhetsproblem och därefter utveckla insatser inom era ordinarie verksamheter som kan bidra till att minska våldet.

Jämställdhetsmyndighetens arbete med denna handbok utgår från uppdraget att främja utvecklingen av förebyggande insatser mot mäns våld mot kvinnor, inkluderat våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel. I och med att denna handbok syftar till att stimulera tidiga insatser, innebär det att handboken inte enbart har fokus på det grova våldet, såsom misshandel, övergrepp och våldtäkt.

Genom att identifiera och påverka risk- och skyddsfaktorer för våldet genom tidiga insatser kan vi tillsammans skapa en förändring och bryta en normalisering av våld och kränkningar i vardagen. Då kan vi långsiktigt förebygga att grövre våldsformer uppstår.

Insatser på flera nivåer samtidigt

Hittills har samhällets arbete tenderat att hantera våldets konsekvenser genom att erbjuda våldsutsatta och våldsutövare stöd, skydd och behandling. Denna typ av insatser har fokus på att förebygga att våldet upprepas genom individuella insatser och brukar benämnas indikerad våldsprevention.

Mycket återstår att göra för att förbättra upptäckt av våld, ge ett starkare skydd och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn och uppnå en mer effektiv brottsbekämpning. Regeringens ambition är samtidigt att genomföra ett perspektivskifte och i högre grad fokusera på faktorer av betydelse för våldets förekomst.

Riksdagen har beslutat om en tioårig nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Strategin gäller alla former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och hot om våld som riktas mot flickor och kvinnor, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck med skiftande uttryck såsom könsstympning och tvångsäktenskap. Strategin omfattar även prostitution och människohandel för sexuella ändamål samt kommersialisering och exploatering av kvinnokroppen i reklam, medier och pornografi i syfte att reproducera föreställningar om kvinnors underordning.

Den nationella strategin betonar vikten av våldsförebyggande arbete och har som första målsättning att få till stånd ett utökat och verkningsfullt arbete som tar sikte både på att förhindra att våld upprepas och på att förebygga att våld alls uppstår. I regeringens nationella strategi för att förebygga och motverka mäns våld mot kvinnor framgår en ambition att alla barn och unga ska nås av våldsförebyggande insatser.

Strategin framhåller bland annat att föreställningar om våld och hot som legitima uttryck för manlighet aktivt bör motverkas i sammanhang som är särskilt viktiga i formandet av pojkars och unga mäns identitet. Dessa föreställningar om hur män är och bör vara kan upprätthållas av alla. Insatser för att ändra förväntningar på pojkar och män behöver därför rikta sig till alla, oavsett kön. (Socialdepartementet 2016)

Indikerad, selektiv och universell nivå

Tre preventionsnivåer

  • Indikerad våldsprevention

    Insatser till dem som redan har erfarenhet av våld, antingen som våldsutsatt eller våldsutövare. Med andra ord insatser som ska ge stöd, skydd och behandling när våldet redan är ett faktum.

  • Selektiv våldsprevention 

    Insatser till dem som bedöms ha en förhöjd risk för att utsättas för eller utöva våld. Med andra ord riktade insatser till grupper i samhället vars livsomständigheter innebär kända riskförhållanden för våld.

  • Universell våldsprevention

    Insatser till breda grupper i befolkningen, till avgränsade geografiska områden eller till en viss åldersgrupp, oavsett erfarenhet av våld eller riskförhållanden.

Vissa våldspreventiva insatser kan användas på alla tre preventionsnivåer. Som exempel kan den amerikanska metoden Safe Dates användas som stöd vid enskilda samtal (indikerad prevention), men också till ungdomar i riskzon (selektiv prevention) och till alla skolungdomar inom gymnasieskolan (universell prevention).

Vissa generella, universella insatser kan ibland behöva anpassas, exempelvis för att nå personer med funktionsnedsättning eller personer med utländsk bakgrund. Även om en våldsförebyggande insats tillgängliggjorts med ett enklare språkbruk kan den fortfarande ses som universell. Det handlar om principen för så kallad universell proportionalism.

Med andra ord – för att skapa en jämlik tillgång till universella insatser, kan vi behöva göra olika för att nå grupper som annars inte skulle nås. Detta innebär bland annat att insatser för att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck, insatser riktade mot våld i ungas partnerrelationer, eller insatser för att förebygga närståendes våld mot funktionsnedsatta personer innefattas i ett universellt våldsförebyggande arbete.

Denna handbok ger i första hand stöd att utveckla en kunskapsbaserad våldsförebyggande praktik som utförs på flera arenor samtidigt och riktas till breda grupper i befolkningen, med ett särskilt fokus på målgruppen barn och unga.

Den socio-ekologiska modellen bygger på en sammanställning av biologiska, sociala, kulturella, ekonomiska och politiska aspekter som påverkar riskfaktorer. Ordet ekologi är i den här modellen synonymt med livsmiljö.

Modellen används dels för att påvisa vilka faktorer som ökar risken för att någon ska utöva våld eller bli utsatt för våld, dels för att illustrera att hela livsmiljön innehåller en mängd riskfaktorer för våld. (WHO 2020)

Förebyggande insatser behöver genomföras i hela livsmiljön, på flera arenor samtidigt. I handboken används den socio-ekologiska modellen och kända risk- och skyddsfaktorer för våld som utgångspunkt för utformning av våldsförebyggande insatser. Orden våldsförebyggande och våldsprevention används synonymt och avser genomgående arbete för att förebygga att våld alls uppstår.

Individ, relationer, närmiljö, samhälle

Socio-ekologiska modellen

Hela livsmiljön – från individ till samhälle – innehåller en mängd faktorer som ökar risken för att någon ska utöva eller bli utsatt för våld. 

Folkhälsovetenskapliga perspektiv på prevention för mer systematik

År 1981 beskrev epidemiologen Geoffrey Rose första gången begreppet den preventiva paradoxen. (Rose G 1981) Rose menar att det ofta tas för givet att problem ska åtgärdas där de är störst, det vill säga bland de som redan löper den största risken att drabbas. Den totalt sett största skadereducerande effekten kan dock uppnås om insatser riktas mot normalbefolkningen.

Trots att universell prevention har svagare effekt på kort sikt och är svårare att mäta, anses universella insatser ändå vara mer kostnadseffektiva. En liten universell insats till många har större förebyggande effekt än en stor indikerad insats till några få. Denna typ av förståelse är grundläggande inom den folkhälsovetenskapliga ansatsen att söka mesta möjliga effekt för största möjliga mängd människor.

Inom folkhälsovetenskapen finns också en lång tvärvetenskaplig kunskapstradition om utformning av systematiska preventionsmodeller för breda grupper i befolkningen. Folkhälsovetenskapliga perspektiv på prevention är därför ett användbart ramverk för universellt våldsförebyggande arbete.

Genusvetenskapliga perspektiv på våld för mer effekt

Bland de strategier som Världshälsoorganisationen WHO lyfter fram som betydelsefulla för ett effektivt våldsförebyggande arbete finns strategier som att främja jämställdhet för att förebygga mäns våld mot kvinnor och att förändra kulturella och sociala normer som stödjer våld. (WHO 2007)

WHO har också visat att när det gäller att förebygga mäns och pojkars våld mot flickor och kvinnor är program som tar hänsyn till genus ur ett kritiskt perspektiv, så kallat genusförändrande program, mer effektiva för att uppnå beteendeförändringar än program som saknar ett sådant perspektiv.

Den genusförändrande ansatsen är viktig när det gäller våld i allmänhet och den tycks särskilt viktig när det handlar om att förebygga våld i nära relationer. (Barker, G. Ricardo, C & Nascimento, M. Olukoya, A, A & Santos, C 2010) Genusvetenskapliga perspektiv på våld är därför användbara i ett våldsförebyggande arbete.

Kan vi minska våldet med 90 procent på 34 år?

Under 1954 dog i Sverige 450 barn under 15 år på grund av olyckor. År 2000 hade antalet dödsolyckor för barn i den åldersgruppen minskat till 49. I dag har vi den lägsta barnadödligheten i världen. Hur gick det till?

Två barn på var sin sida om en kvinna som sitter på en bänk ute i naturmijö, med ryggen till

Tack vare att Sverige tog ett helhetsgrepp på barnadödligheten genomfördes en av de bästa förebyggande insatserna i världen. År 1954 skapades Barnens olycksfallskommitté. Deras huvudsakliga budskap var att olyckor är ett folkhälsoproblem som samhället måste ta kontroll över.

Målet var att engagera befintliga organisationer för att göra barns säkerhet till högsta prioritet. Exempelvis fick Röda Korset och Livräddningssällskapet ansvar för säkerhet på vatten. Polis, biltillverkare och Trafikverket fick ansvar för olyckor i trafiken. Säkerhetskampanjen hade tre delmoment:

  • Skapa ett system för datainsamling av barns olycksstatistik med och utan dödlig utgång.
  • Använda lagstiftning och regleringar för att skapa en säkrare miljö för barn.
  • Skapa en bred utbildningskampanj riktad till allmänheten som betonar hur barns olycksfall kan förebyggas.

Vi fick cykelbanor och trottoarer så att barn inte längre behövde gå över vägar på väg hem från skolan. Vi fick Konsumentverket som testade alla hushållsprodukter. Vi fick barnsäkra eluttag och S-märkta strömsladdar. Svensk television sände tips och råd för hur barnsäkerheten kunde förbättras. Läkare och sjuksköterskor underströk säkerhetstänkande i mötet med patienter. Föräldrautbildningar införde frågor om olycksrisker för barn. Vi fick cykelhjälmar, bilbälten i baksäten och barnstolar för bilen.

En av de mest anmärkningsvärda insatserna under denna period var att nästan alla kommuner i Sverige under 1970-­talet byggde simhallar och erbjöd gratis simundervisning. För att förebygga drunkningsolyckor fick alla barn i grundskolan lära sig simma under skoltid. Flytvästar gjordes tillgängliga till en väldigt låg eller ingen kostnad.

Mellan 1954 och 1988 minskade drunkningsolyckorna i Sverige med 90 procent. Under motsvarande tidsperiod minskade drunkningsolyckorna i USA med 5 procent. (Hemenway, D 2009) Detta är ett exempel på när prevention verkligen fungerar. Det visar att breda satsningar som omfattar alla barn kan få fantastiska resultat. Det är inte utan ansträngning, men om vi samlar våra krafter kan vi åstadkomma vad som helst. Detta är ett exempel på när prevention verkligen fungerar.

Den gemensamma satsningen för att minska barnadödligheten inspirerar till att fortsätta utveckla våldspreventiva insatser så att arbetet blir mer systematiskt och långsiktigt. Det är minst lika viktigt att skydda barn och unga från våld som från olyckor. Kan vi som samhälle göra det igen? Kan vi återskapa de gemensamma insatser som minskade drunkningsolyckorna så radikalt 1954‒1988? Kan vi minska våldet mot barn med 90 procent på 34 år? Vad behöver vi i dag för att förebygga våld, som motsvarar det simhallar och simundervisning gjorde för drunkningsolyckor? 

Tillsammans kan vi förebygga våld

För att nå det övergripande jämställdhetspolitiska målet om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv behöver det våldsförebyggande arbetet prioriteras.

Världshälsoorganisationen (WHO) definierar våld som ett omfattande folkhälsoproblem, och Sverige är inget undantag. Forskning och erfarenhet visar att våldets konsekvenser i form av mänskligt lidande och samhällskostnader är gigantiska.

Både globalt och nationellt står män för merparten av det våld som utövas både mot män, kvinnor och ickebinära. Detta synliggjordes med stor kraft under hashtaggen #metoo där kvinnor och flickor världen över vittnade om erfarenheter av mäns sexuella trakasserier, övergrepp och andra grova våldsbrott.

WHO lyfter fram strategier som syftar till att främja jämställdhet och förändra normer som stödjer våld som betydelsefullt för ett effektivt våldsförebyggande arbete. Att män står för merparten av våldet betyder inte att män av naturen är mer våldsamma eller att alla män utövar våld. Det innebär däremot att män har ett stort ansvar att delta i förändringen av destruktiva maskulinitetsnormer. Genom det våldsförebyggande arbetet vill vi bryta kopplingen mellan män och våld. Våld kan ibland framstå som oundvikligt, men cirkeln kan brytas. Våld kan förebyggas. Begränsande våldsamma normer kan förändras.

Samtidigt finns inga enkla svar på hur våld uppstår eller varför individer väljer att använda våld. Arbetet mot våld måste därför ta hänsyn till att människor påverkas av individuella förutsättningar, relationer till andra människor, sin närmiljö och samhället i stort. Att jobba våldsförebyggande kräver samarbete och att flera olika perspektiv och kunskapstraditioner länkas samman till en helhet, med en gemensam vision om att våldet ska upphöra. Med denna utgångspunkt påbörjade MÄN, Unizon och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) ett samarbete. Samarbetet ledde bland annat till utarbetandet av denna handbok 2015, och som sedan dess tryckts i över 10 000 exemplar.

När vi nu tar nästa steg har Jämställdhetsmyndigheten tagit över de regeringsuppdrag som MUCF tidigare hade, inklusive arbetet med att förvalta och utveckla denna handbok i samverkan. Visionen om ett jämställt samhälle fritt från våld består.

Regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor verkar för en omorientering – från ett reaktivt till ett proaktivt förhållningssätt. Ett utökat och verkningsfullt våldsförebyggande arbete mot våld ska nå alla grupper i samhället och utvecklas på flera arenor. Ett systematiskt och kunskapsbaserat arbete för att förebygga mäns våld mot kvinnor är inte en valmöjlighet, det är en nödvändighet. Kunskapen och viljan finns och det upptäcker vi när vi börjar prata med varandra över professionsgränserna.

I det fortsatta arbetet behöver vi vara fler som bidrar. Det kräver modiga, uthålliga ledare och medarbetare som vågar pröva nya vägar i såväl staten, som i kommunerna och inom civilsamhället. Denna bok är ett bidrag till att göra det förebyggande arbetet möjligt och hållbart över lång tid. Tidiga insatser är en förutsättning för att vända utvecklingen. Det finns inget att vänta på.

Senast uppdaterad: 12:18 - 11 april 2023