Hot och hat mot kvinnor i journalistik och politik en fara för demokratin

Det ena seminariet som Jämställdhetsmyndigheten arrangerade på Mänskliga Rättighetsdagarna handlade om hot och hat mot kvinnliga journalister och genomfördes i samarbete med medieinstitutet Fojo. Både män och kvinnor inom journalistiken är utsatta för hot och hat, men kvinnor drabbas på ett särskilt sätt genom sexualiserade attacker.

Hanna Andersson från Fojo berättade att de journalister som särskilt drabbas är yngre, kvinnor och journalister med utländsk bakgrund.

– Vi vet från studier att det leder till att man inte vill rapportera om vissa ämnen. Man självcensurerar sig helt enkelt. En stor del anpassar sin rapportering för att man inte vill utsättas för hot och trakasserier. Det påverkar också journalisters hälsa.

Organiserade attacker

Många av attackerna mot kvinnliga journalister och politiker är organiserade av aktivister inom de så kallade incel- och manosfärrörelserna, menade Jonathan Leman från Expo.

– Det handlar om att rätta till ett misstag. Misstaget är att kvinnor har rösträtt och rättigheter. Det är ett politiskt projekt där viljan att avveckla demokratin och viljan att tränga undan kvinnor från det offentliga livet går hand i hand. Det är viktigt att ha en medvetenhet och ta hotet på allvar.

– Vi ser bara en liten spillra av brotten, sa Martina Lindberg från polisen nationella operativa avdelning, Noa. Vår uppmaning är att anmäla brotten. Det är viktigt att ge en samlad bild av vad man utsatts för och att det är kopplat till yrkesutövningen.

– Vi ser att det inte är bara är journalister som utsätts, utan också förtroendevalda, forskare och lärare. Det finns inte heller någon tydlig gräns mellan det digitala och det fysiska. Vi behöver uppmärksamma det digitala våldet mer.

Partierna har ett ansvar

Även i Jämställdhetsmyndighetens andra seminarium på MR-dagarna om kvinnors villkor i politiken uppmärksammades hot och hat som ett demokratiproblem. Simona Mohamsson (L) som är ordförande för socialnämnd Hisingen i Göteborg betonade att attackerna inte enbart kommer utifrån.

– Under metoo-hösten kunde vi se i uppropet #imaktenskorridorer att hot och våld finns också inom partikulturen.

Aida Badeli som är språkrör för Grön Ungdom menade att partierna har ett stort ansvar att ha tydliga säkerhetsrutiner som stöder unga kvinnor och andra utsatta politiker.

– Jag som har varit språkrör i tre år har fått hantera det mesta själv. En viktig del inför valrörelsen är att stödja unga kvinnor och rasifierade genom att ha tydliga säkerhetsrutiner och stöd. Partiet ska polisanmäla, det ska man inte behöva göra själv.

Hot och hat genom sociala medier

På båda seminarierna lyftes att en stor del av de demokratihotande attackerna pågår  nätet och i sociala medier. Erik Halkjaer från Reportar utan gränser utmanade techjättarna och de digitala plattformarna att ta ett större ansvar.

– De demokratiska staterna och civilsamhället behöver gå till dem och säga att deras plattformar inte är demokratiska. Det kan inte vara så att kvinnliga journalister och andra grupper utsätts för hot och hat där. Det är ett enormt problem som är en del av vår vardag.

Mäns ansvar för att stoppa hot och hat mot kvinnor lyftes av Tomas Agnemo från organisationen Plan International.

– Vi killar och män behöver reflektera över vår position och våra privilegier i ett patriarkalt samhälle. I Plan International jobbar vi med både killar och tjejer separatistiskt och sedan tillsammans. Vi kan inte enbart stärka tjejer som sedan riskerar att utsättas av killar. Vi behöver jobba med killarna också.

De politiska partierna har ett ansvar för att motverka hot och hat och stödja dem som utsatts, sa Line Säll från Jämställdhetsmyndigheten.

– Partierna behöver skärskåda sig själva och sin roll för att få in fler kvinnor i politiken. Både inför valet, men också efter valet då det uppstår frågor som handlar om kvinnors villkor och hur kvinnor granskas av medier. Vi behöver särskilt fokusera på unga kvinnors i politiken. Det har uppmärksammats av många att unga kvinnor hoppar av, men det finns inga tydliga förklaringar. Är det något i politikens utformning som gör att unga – och särskilt unga kvinnor – inte vill engagera sig, och när de gör det hoppar av?

Relaterade länkar

Seminariet om hot och hat mot kvinnliga journalister
Seminariet om unga kvinnors villkor i politiken
Jämställdhetsmyndighetens rapport om makt och inflytande