Fördjupning

Betydelsen av en sammanhängande förståelse av våld som ett jämställdhetsproblem

För ett effektivt våldsförebyggande arbete är kunskap om våld som en jämställdhetsfråga en central utgångspunkt. Jämställdhetsperspektivet har även betydelse för andra sakområden, såsom brottsförebyggande, våldsbejakande extremism, ohälsa, integration, föräldraskap samt alkohol, narkotika, doping och tobak (ANDT). (Socialdepartementet 2016)

Inom ramen för regeringens jämställdhetspolitik uttrycks att genomförandet av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor på regional nivå bör ske genom nära samordning med länsstyrelsernas uppdrag om annat förebyggande arbete, exempelvis brottsförebyggande frågor, föräldraskapsstöd, och folkhälsa, inklusive arbetet mot ANDT.

Trots olika teoretiska utgångspunkter inom närliggande preventiva fält finns gemensamma utgångspunkter i att förankring, behovsanalyser och kunskap om den aktuella och lokala situationen är betydelsefullt för en effektiv förebyggande praktik. Gemensamma utgångspunkter finns också i att bidragande riskfaktorer till problembilden bör utgöra ett underlag för val och uppföljning av valda insatser.

Som en illustration över hur närliggande preventiva fält är sammanlänkade har Länsstyrelsen i Stockholm tagit fram den så kallade preventionsstjärnan som är tänkt att fungera som en pedagogisk modell för samverkan över sakområdesgränser inom preventionsområdet. (Preventionsstjärnan har tagits fram av Kaisa Snidare och Kajsa Lönn Rhodin vid Länsstyrelsen i Stockholm med utgångspunkt i forskningslitteratur, såsom kunskapsöversikten Arthur et al (2002) Measuring risk- and protective factors for substance use, delinquency, and other adolescent behaviours. The Communities That Care Youth Survey. Evaluation Review, Vol. 26 No 6 samt Sundell, K. & Forster, M. (2005) En grund för att växa. Forskning om att förebygga beteendeproblem hos barn. Forskningsoch Utvecklingsenheten Stockholms stadsledningskontor, FoU-rapport 2005:1)

Ett gemensamt avstamp i risk- och skyddsfaktorer innebär möjligheter att synliggöra att olika sociala problem kan ha gemensamma bakgrundsfaktorer. Förebyggande insatser som behandlar sådana gemensamma bakomliggande faktorer kan minska förekomsten av flera sociala problem och flera typer av våld. Inte minst är möjligheterna stora att gå samman kring insatser på universell preventionsnivå.

WHO lyfter att en strävan i långsiktigt hållbart våldsförebyggande arbete bör vara att samverka med alla sektorer som har som mål att förebygga våld i nära relationer och sexualiserat våld. En sådan strävan ställer krav på ett ledarskap som skapar god kommunikation och goda relationer, en förmåga att ge rum åt många perspektiv och ett samarbete över flera sektorer med olika och ibland konkurrerande behov och intressen. (WHO, 2010)

Varje sakområde har sina specifika uppdrag, men arbetet kan länkas samman genom insatser kring risk- och skyddsfaktorer på universell preventionsnivå och genom att se hur jämställdhet påverkar hela samhället och alla närliggande preventionsområdet. (Preventionsstjärnan har tagits fram av Kaisa Snidare och Kajsa Lönn Rhodin vid Länsstyrelsen i Stockholm med utgångspunkt i forskningslitteratur, såsom kunskapsöversikten Arthur et al (2002) Measuring risk- and protective factors for substance use, delinquency, and other adolescent behaviours. The Communities That Care Youth Survey. Evaluation Review, Vol. 26 No 6 samt Sundell, K. & Forster, M. (2005) En grund för att växa. Forskning om att förebygga beteendeproblem hos barn. Forskningsoch Utvecklingsenheten Stockholms stadsledningskontor, FoU-rapport 2005:1)

Preventionsstjärnan

I regeringens nationella brottsförebyggande program konstateras att olika grupper av människor utsätts för olika typer av brott och upplevelsen av trygghet är ojämnt fördelad i befolkningen. (Regeringen 2016/17:126) Detta gäller inte minst mellan kvinnor och män. Män begår avsevärt fler brott än kvinnor.

Det finns också skillnader i vilken typ av brott män respektive kvinnor begår. Det innebär att såväl rättsväsendet som andra samhällsaktörer behöver ha kunskap om och kunna hantera kvinnors respektive mäns villkor och förutsättningar. Detta gäller inte minst det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra samt att kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Ett jämställdhetsperspektiv behöver därför integreras i allt brottsförebyggande arbete.

Regeringen konstaterar att när det handlar om att förebygga våldsbrott, sexualbrott och människohandel för sexuella ändamål är det särskilt viktigt att ta tillvara och sprida kunskap om destruktiva maskulinitetsnormer, i synnerhet bland unga. Maskulinitetsnormer och heteronormativa ideal kan även motivera våld och förtryck av HBTQ-personer. Som regeringens nationella brottsförebyggande program konstaterar, är en viktig del i ett kunskapsbaserat brottsförebyggande arbete att ha ett tydligt jämställdhetsfokus och att regelbundet genomföra jämställdhetsanalyser.

De våldsbejakande extremistmiljöerna utgörs huvudsakligen av män. I extremiströrelserna finns det individer som motsätter sig jämställdhet och kvinnors rättigheter. Det är därför viktigt att det finns ett genusperspektiv i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism och att normer som bidrar till framväxten av våldsbejakande miljöer motverkas effektivt. (SoU 2017:67)

MUCF fick 2015 ett regeringsuppdrag om att bidra till utvecklingen av ett genusperspektiv i arbetet med att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Bakgrunden till uppdraget var bland annat den forskningsöversikt från 2014 om grupptillhörighetens betydelse för maskulinitetskonstruktioner och våld där en slutsats var att pojkar och unga män i gruppsammanhang konstruerar maskulinitet med mer aggressiva och sexistiska inslag. (MUCF, 2014)

MUCF konstaterar i sin slutrapportering av uppdraget att ett förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism bör innefattas i ett tidigt våldsförebyggande arbete med ett tydligt genusperspektiv. Genusperspektivet ger större förståelse för rörelsernas utveckling, inre dynamik och för tjejers och killars vägar in i miljöerna. Detta ger i sin tur viktig kunskap som kan användas för att förebygga våldsbejakande extremism. Myndighetens uppfattning är att ett förebyggande arbete som riktas mot att utmana stereotypa könsnormer även kan få effekter på hur tilltalande våldsbejakande extremistiska gruppers propaganda upplevs vara. (MUCF, 2016)

Det femte nationella jämställdhetspolitiska delmålet är jämställd hälsa. En jämställd hälsa är ett mål i sig, men bidrar också till ett jämställt och aktivt deltagande i samhället. Delmålet avser fysisk, psykisk och sexuell/reproduktiv hälsa. (WHO (2019) definierar sexuell/ reproduktiv hälsa som: “…a state of physical, emotional, mental and social well-being in relation to sexuality; it is not merely the absence of disease, dysfunction or infirmity. Sexual health requires a positive and respectful approach to sexuality and sexual relationships, as well as the possibility of having pleasurable and safe sexual experiences, free of coercion, discrimination and violence. For sexual health to be attained and maintained, the sexual rights of all persons must be respected, protected and fulfilled.”)

Över lag upplever kvinnor sin hälsa som sämre än vad män gör och det finns många hälsoskillnader kopplade till kön. Flera faktorer samspelar med kön när det gäller hälsosituationen. Flera statliga utredningar beskriver hur normer om maskulinitet påverkar både mäns och kvinnors psykiska, fysiska och sexuella hälsa och är en riskfaktor i hälsosammanhang. (SoU 2014:6)

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) presenterade 2014 en befolkningsundersökning som belyser kvinnors och mäns våldsutsatthet och kopplingen till hälsa. Resultaten visar att våldet är utbrett och att utsattheten skiljer sig åt mellan kvinnor och män. Kvinnor uppvisade betydligt högre andel utsatthet för allvarligt sexuellt och psykiskt våld, medan män rapporterade högre utsatthet för allvarligt fysiskt våld. Kvinnor utsattes i betydligt högre grad för olika typer av våld av en partner, medan män vanligtvis blivit utsatta för fysiskt våld eller hot om fysiskt våld av en för dem okänd man.

De kvinnor och män som hade utsatts för allvarligt sexuellt, fysiskt och/eller psykiskt våld uppgav i betydligt högre utsträckning symtom på depression, riskbruk av alkohol, och kroppsliga symtom som huvudvärk, smärta i axlar eller nacke, yrsel eller återkommande tarmbesvär jämfört med dem som inte varit utsatta för våld. Det var även flera gånger vanligare att de uppgav symtom på posttraumatiskt stressyndrom och självskadebeteende. (NCK, 2014)

Även den nationella befolkningsundersökningen om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), som Folkhälsomyndigheten genomfört på uppdrag av regeringen, visar en stor omfattning av utsatthet och betydande könsskillnader. Främst gäller det användningen av pornografi, köp av sexuella tjänster och utsatthet för sexuella trakasserier, sexuella övergrepp och sexuellt våld. Nästan hälften av alla kvinnor i studien uppger att de någon gång har varit utsatta för sexuella trakasserier. Även sexuella övergrepp är utbrett i befolkningen. För att öka jämställdheten och komma tillrätta med de stora könsskillnaderna bedömer Folkhälsomyndigheten att det förebyggande arbetet måste bli bättre. (Folkhälsomyndigheten 2019)

Jämställdhetsperspektivet är en grundläggande utgångspunkt som ska genomsyra arbetet med föräldraskapsstöd i Sverige. Det framgår av regeringens nationella strategi för ett stärkt föräldraskapsstöd. Strategin hänvisar även till barnkonventionen, där det framgår att konventionsstaterna ska göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling.

Ett jämställt föräldraskap utgår från att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet att forma samhället och sina egna liv. I ett jämställt föräldraskap eftersträvas ekonomisk jämställdhet och en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet mellan kvinnor och män. Ett jämställt föräldraskap, där båda föräldrarna deltar och gemensamt utövar omsorgen om barnet, gynnar barnets utveckling och både föräldrarnas och barnets hälsa.

Enligt regeringen behöver föräldraskapsstödet på ett tydligare sätt bidra till ett mer jämställt föräldraskap, inte minst genom att möta föräldrars behov av stöd i sin relation till varandra och i sina ambitioner att leva jämställt. Det jämställda föräldraskapet kan även bidra till att motverka mäns våld mot flickor och kvinnor samt föräldrars våld mot barn. Detta förutsätter bland annat att stödet utmanar begränsande och destruktiva föreställningar om kön och främjar alla föräldrars delaktighet i frågor som traditionellt har betraktats som antingen mammors eller pappors ansvarsområde. (Socialdepartementet 2018)

Att utveckla säkra, stabila och vårdande relationer mellan barn och deras föräldrar/vårdnadshavare är även en av sju interventionsstrategier som kan föra det våldsförebyggande arbetet framåt enligt WHO. Föräldraskapsstödjande insatser som stödjer säkra, stabila och vårdande relationer mellan föräldrar och barn under barns tidiga år kan förebygga omsorgssvikt. Föräldraskapsstöd har också potential att förebygga livslånga hälsokonsekvenser av omsorgssvikt och att minska förekomst av våld som utövas av unga. (WHO, 2009)

Regeringens nationella strategi för ANDT-politiken konstaterar att det är angeläget att i allt ANDT-arbete beakta kön tillsammans med andra faktorer av betydelse för om förebyggande arbete ska få effekt. Skillnader i bruk, riskbruk, missbruk och beroende påverkas av faktorer som kön. Det är därför av strategisk betydelse att ha kunskap om de faktorer som påverkar missbruk och beroende och att dessa skiljer sig åt vad gäller kvinnor och män, vad gäller såväl uppkomsten av missbruk och beroende som dess effekt på hälsan. (Regeringens 2015/16:86)

Att reducera tillgång till och skadligt bruk av alkohol är en av sju interventionsstrategier för våldsförebyggande arbete enligt WHO. Enligt WHO finns viss evidens för att minskad tillgång till alkohol och behandling för personer med riskbruk kan minska vissa former av våld. (WHO 2009)

Den standardiserade bedömningsmetoden FREDA-farlighetsbedömning, som Socialstyrelsen rekommenderar för socialtjänstens riskbedömningar i ärenden om våld i vuxnas nära relationer, innehåller frågor om huruvida den som utövar våld använder narkotika eller dricker alkohol. Detta då användning av narkotika och/eller alkohol ökar risken för att våldet blir grövre och farligare. (Socialstyrelsen 2014)

Ett känt problem är att kvinnor i missbruk generellt är mer utsatta för våld än andra grupper i samhället. Samtidigt har missbrukande kvinnor ofta svårare än andra att få tillgång till samhällets stöd, bland annat beroende på beroendeställning och brist på handlingsutrymme men också på grund av diskriminering och fördomar i mötet med myndigheter och andra hjälpinstanser. Kvinnor som finansierar sitt missbruk eller beroende genom att sälja sexuella tjänster är extra utsatta för våld och hot. (Socialstyrelsen 2011)

Mot denna bakgrund bör jämställdhetsperspektivet systematiskt beaktas i såväl genomförandet som uppföljningen av ANDT-arbetet. Det är angeläget att hälsofrämjande och förebyggande ANDT-insatser inriktas på att åtgärda skillnader mellan kvinnor och män och svarar mot könsbaserade individuella och/eller gruppvisa särskilda behov och förutsättningar.

Olika modeller för prevention

I denna handbok är det första steget i att initiera ett våldsförebyggande arbete att identifiera strategiska partners och inleda ett arbete i nära samverkan. Eftersom arbetssätt, vokabulär och uppdrag ser olika ut hos olika aktörer kan det vara av betydelse att skapa en grundläggande förståelse för de utgångspunkter som är vägledande för olika traditioner inom det preventiva fältet. Starka preventiva traditioner finns exempelvis inom det brottsförebyggande arbetet och i arbetet med att förebygga att barn och unga utsätts för eget och andras skadliga bruk av alkohol, narkotika, dopningsmedel och tobak (ANDT).

Inom det brottsförebyggande området finns ett flertal olika preventionsmodeller och metodstöd med olika inriktning. En grundläggande teoretisk utgångspunkt för det brottsförebyggande arbetet är den så kallade rutin- och aktivitetsteorin. Enligt denna teoribildning krävs tre förutsättningar för att ett brott ska kunna begås: (1) en motiverad förövare, (2) ett lämpligt objekt/brottsoffer och (3) avsaknad av kapabla väktare. Enligt detta synsätt bör dessa förutsättningar sammanfalla i tid och rum. Det är därför tillräckligt att ett av dessa tre element saknas för att brottet inte ska kunna äga rum. Stora delar av det brottsförebyggande arbetet går följaktligen ut på (1) att minska brottsbenägenheten hos potentiella lagöverträdare, (2) att minska tillgången på lämpliga brottsobjekt/stärka brottsoffer och (3) att öka tillgången på kapabla väktare. (Sarnecki, J 2004)

Det brottsförebyggande arbetet delas vanligen in i situationell och social brottsprevention. Den situationella brottspreventionen innebär att analysera förhållanden i den särskilda situationen eller fysiska miljön. Den sociala brottspreventionen innebär åtgärder som påverkar en persons benägenhet att begå brott. Det kan till exempel vara åtgärder för att öka självkontrollen eller stärka de sociala banden till det ”konventionella” samhället. När det gäller ett brottsförebyggande arbete för att motverka och förebygga mäns våld mot kvinnor kan det exempelvis handla om att genom utbildning och normsättning stärka beredskap för åskådaringripanden mot våld, vilket kan ses som sätt att öka kapacitet hos väktare. Det kan också handla om att analysera situationer där våld uppstår i skolmiljö och göra förändringar i den fysiska miljön för att öka tryggheten.

Dessa definitioner och kriminologiska teorier präglar denna handboks motsvarighet inom det brottsförebyggande arbetet, Samverkan i lokalt brottsförebyggande arbete. Publikationen, som ges ut av Brå i samverkan med Polismyndigheten och SKR, beskriver i fem steg hur samverkan i det brottsförebyggande arbetet praktiskt kan gå till. (BRÅ 2016)

En samverkan i brottsförebyggande arbete som utgår från lokala lägesbilder kan beskrivas som ett kretslopp i vilket arbetet initieras, planeras, genomförs och följs upp för att sedan starta igen. Det första steget i den brottsförebyggande samverkansprocessen innebär att kommun och polis ingår en övergripande samverkansöverenskommelse och säkerställer en organisatorisk struktur och förutsättningar för samverkansarbetet. Därefter klargör de sina respektive uppfattningar av den lokala lägesbilden avseende brott och otrygghet, samtidigt som de fortsätter inventera förutsättningarna för det brottsförebyggande arbetet.

Parterna lägger därefter samman sina lägesbilder, analyserar problemen och dess orsaker och enas om inriktning och fokusområden för det gemensamma arbetet. Detta formulerar de i en mer detaljerad samverkansöverenskommelse. De inleder ett operativt arbete, formulerar konkreta mål och tar fram tidsatta åtgärdsplaner med en tydlig ansvarsfördelning. Därefter formulerar de medborgarlöften, vilket är den kommunikativa delen av samverkansöverenskommelsen. Avslutningsvis följer de upp arbetet och granskar kvaliteten på och effekterna av genomfört arbete.

Boken Samverkan i lokalt brottsförebyggande arbete ger verktyg för hela samverkansprocessen. Den riktar sig i första hand till anställda inom polis och kommun som arbetar med lokala brottsförebyggande frågor, men även tjänstemän, förtroendevalda och andra som vill samverka i brottsförebyggande arbete kan ha nytta av boken. Både denna handbok och publikationen för lokalt brottsförebyggande arbete innehåller fem steg som i hög grad speglar varandra i sin grundläggande struktur. En avgörande skillnad är dock de teoretiska utgångspunkterna. Medan det våldsförebyggande arbetet bygger på folkhälsovetenskapliga perspektiv på prevention och genusvetenskapliga perspektiv på våld, bygger det brottsförebyggande arbetet i första hand på kriminologiska perspektiv på prevention. 

Samverkan i lokalt brottsförebyggande arbete

Inom folkhälsoområdet generellt och ANDT-området specifikt används samma begrepp för prevention som i denna handbok, det vill säga begreppen universell, selektiv och indikerad prevention. Även om folkhälsoområdet förordar insatser på flera preventionsnivåer samtidigt, betonas särskilt universell prevention. Detta mot bakgrund av kunskaper från folkhälsovetenskapen om den så kallade preventiva paradoxen, (Rose, G 1981) som beskrevs inledningsvis i denna handbok.

Som en vägledning i det förebyggande arbetet har Folkhälsomyndigheten tagit fram en svensk sammanfattning och snabbguide av den europeiska manualen European Drug Prevention Quality Standards (EDPQS). Standarderna i manualen bygger på en kvalitativ innehållsanalys av nationella riktlinjer för förebyggande arbete i Europa. Genom att anta standarderna är avsikten att förbättra den drogförebyggande praktiken och minska sannolikheten för åtgärder med negativa effekter och att stärka en praxis i enlighet med lokala, regionala, nationella och internationella narkotikastrategier och policyer.

Snabbguiden till EDPQS är tänkt att ge vägledning, råd och information åt yrkesverksamma, framför allt samordnare inom ANDT-området på lokal och regional nivå. Den kan bland annat fungera som ett kvalitetsstöd och komplement till organisationers lokala projektmallar. Förutom för projektverksamhet kan snabbguiden även användas för ordinarie förebyggande arbete som behöver kvalitetssäkras inom andra närliggande fält.

Snabbguiden innehåller åtta steg: (1) kartläggning och analys (2) resursbedömning (3) projektutformning (4) utformning av insatser (5) ledning och mobilisering av resurser (6) genomförande och uppföljning (7) uppföljning och utvärdering samt (8) förbättring och spridning. I varje fas förespråkar modellen att fyra aspekter säkras upp: (1) hållbarhet och finansiering (2) kommunikation och intressentmedverkan (3) personalutveckling och (4) etik.

Grundstrukturen påminner i stora delar om den preventionsmodell som denna handbok baseras på. EDPQSmodellen fördjupar dock projektlogiken, och fokuserar mindre på utveckling av nya interventioner. Modellen bygger på folkhälsovetenskapliga perspektiv på prevention, men saknar genusvetenskapliga perspektiv.

EDPQS projektcykel

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet kallas även Istanbulkonventionen. Detta eftersom konventionen öppnades för undertecknande vid ett ministermöte i Istanbul i maj 2011. Konventionen trädde i kraft i Sverige november 2014. (Europarådet 2011)

Istanbulkonventionen är det första juridiskt bindande regionala instrumentet om våld mot kvinnor i Europa. Konventionen fördömer alla former av våld och beskriver våld mot kvinnor som ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Den slår fast att våld mot kvinnor är könsrelaterat på strukturell nivå. Att förebygga våld mot kvinnor beskrivs som avgörande för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män.

FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den också kallas, innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. En majoritet i riksdagen har beslutat att inkorporera barnkonventionen i svensk lag från och med den 1 januari 2020. Beslutet förtydligar att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen. Barnets rättigheter ska beaktas vid avvägningar och bedömningar i beslutsprocesser i mål och ärenden som rör barn. En inkorporering av barnkonventionen bidrar till att synliggöra barnets rättigheter. Det är ett sätt att skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet.

I en FN-studie av våld mot barn från 2006 är de huvudsakliga slutsatserna att våld mot barn kan och måste förebyggas. Följande fem slutsatser ser vi som viktiga att ta fasta på:

• Våld mot barn är inte oundvikligt. Det kan och måste förhindras.
• Varje barn har rätt till ett liv fritt från våld. Våld mot barn kan aldrig rättfärdigas.
• Barn kan ge ett värdefullt bidrag till att förstå det våld de utsatts för och den skada våldet orsakat dem. Vi måste lyssna och lära av barn, och tillsammans med dem hitta fungerande lösningar.
• Det bästa sättet att ta itu med våld mot barn är att stoppa det innan det händer genom att investera i förebyggande program. Staterna måste satsa på evidensbaserad politik och program för att ta itu med de faktorer som ger upphov till våld mot barn, och se till att resurser avsätts för att ta itu med de bakomliggande orsakerna.
• Samtidigt som stater och alla sektorer i samhället bör prioritera att förebygga våld, ska de ta ansvar för att skydda barn och hålla dem som utsätter barn för fara ansvariga. I studien finns också en rad rekommendationer som kan ligga till grund för att utveckla strategier eller handlingsplaner om våldsprevention utifrån ett barnrättsperspektiv. (FN 2006)

FN-kommittén har särskilt diskuterat artikel 19 i barnkonventionen under temat Våld mot barn i familjer och skolor. De formulerade följande vägledande principer: 

• Prioritera prevention: Garantera universell tillgänglighet till våldsfria läromiljöer, där barns rättigheter främjas och respekteras. Förbjud våld i skolan. Förebygg våld i skolan med specifika program som riktar sig till hela skolan som miljö. Prioritera uppmärksamheten på genusfrågor och dess koppling till våld. Ge särskild uppmärksamhet till utsatta grupper. Ordna med säkra fysiska platser.
• Engagera och bygg kapacitet: Etablera och implementera grund- eller uppföranderegler i skolan som avspeglar barns rättigheter. Försäkra er om att skolans ledning och lärare använder icke-våldsamma undervisnings- och inlärningsstrategier och disciplinära metoder. Lyssna till elever och uppmuntra delaktighet. Stärk kunskap om och färdigheter i icke-våld. Implementera livskunskaper så att elever får möjlighet att utveckla personliga färdigheter. Främja samverkan mellan skola och närmiljö och presentera skolan som en resurs för andra organisationer och det civila samhället.
• Bygg upp informationssystem: Stärk system för datainsamling för alla typer av våld mot flickor och pojkar. Utveckla en nationell forskningsagenda om våld i och i närheten av skolan. (Unicef 2007)

Vid FN:s toppmöte den 25 september 2015 antog världens stats- och regeringschefer 17 globala mål och Agenda 2030 för hållbar utveckling som beaktar ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Det femte målet i Agenda 2030 är att uppnå jämställdhet och alla kvinnors och flickors egenmakt. FN konstaterar att alla former av våld mot flickor och kvinnor drabbar såväl individen som samhället i stort och är ett hinder för jämställdhet och utveckling. Sociala normer och sedvänjor som sanktionerar ojämställdhet och våld mot flickor och kvinnor måste förändras.

Diskrimineringslag, skollag, och sexualbrottslagstiftning

I skolan gäller skollagen och diskrimineringslagen parallellt. Båda lagarna reglerar att skolor och skolornas huvudman (kommun eller friskola), respektive utbildningsanordnaren aktivt ska arbeta mot kränkande behandling och trakasserier. Skollagen genomsyras av barnkonventionens princip om barnets bästa. Skolor är enligt skollagen 1 kap. 5 § skyldiga att skydda barn från våld genom att ”främja de mänskliga rättigheterna och motverka alla former av kränkande behandling”.

Där framgår också att ”var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling”. Skolan ska varje år upprätta en plan med de åtgärder som behövs för att förebygga och förhindra kränkande behandling av barn och elever. Sedan 1 januari 2017 gäller även nya bestämmelser i diskrimineringslagens tredje kapitel om aktiva åtgärder. Det innebär att arbetsgivare och utbildningsanordnare har ett större ansvar än tidigare att arbeta förebyggande och främjande för att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter. Arbetsgivare och utbildningsanordnare ska även ta fram och följa upp riktlinjer och rutiner för att förhindra trakasserier och sexuella trakasserier. I samma anda slår läroplanen fast att skolan ska främja aktning för varje människas egenvärde och att skolan aktivt och medvetet ska främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter och motverka stereotypa könsmönster.

Kränkande behandling definieras i skollagen 6 kap. 3 § som ”ett uppträdande som utan att vara diskriminering enligt diskrimineringslagen (2008:567) kränker ett barns eller en elevs värdighet”. Barn- och elevombudet (BEO) tar emot anmälningsärenden från elever eller föräldrar om skolan eller en huvudman brustit i sitt ansvar.

Diskrimineringslagen innefattar sex olika former av diskriminering. En form är trakasserier, som definieras som ”ett uppträdande som kränker någons värdighet och har samband med någon av diskrimineringsgrunderna”. En annan form är sexuella trakasserier. Definitionen i diskrimineringslagen 1 kap. 4 § är ”ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet”. Diskrimineringsombudsmannen (DO) utövar tillsyn och tar emot anmälningar.

Sexualbrotten ökar i Sverige. Yngre kvinnor är mest utsatta. Samtidigt anmäls för få av dessa brott. Mot denna bakgrund har Sverige sedan juli 2018 en ny sexualbrottslagstiftning som innebär att gränsen för om en gärning ska räknas som straffbar ska gå vid om deltagandet i en sexuell aktivitet är frivilligt eller inte. En gärningsman ska kunna dömas för till exempel våldtäkt även om denne inte använt sig av våld eller hot eller utnyttjat offrets särskilt utsatta situation. Sverige har också infört ett särskilt oaktsamhetsansvar för vissa allvarliga sexualbrott. Oaktsamheten tar sikte på omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt. Detta innebär att fler kommer att kunna dömas för övergrepp jämfört med i dag, till exempel när man borde inse risken för att någon inte deltar frivilligt men ändå genomför en sexuell handling med den personen. (Justitieutskottets bet 2017/18: JuU29)

Sexualbrotten regleras i brottsbalkens sjätte kapitel. Utgångspunkten för lagstiftningen är att varje människa har en självklar rätt till sin egen kropp och sexualitet. Ett sexuellt övergrepp är ett extremt och oacceptabelt uttryck för bristande respekt för denna självbestämmanderätt.

WHO-RAPPORTER

The World report on violence and health (2002) Är en omfattande översikt av våld som globalt problem, vad våld är, vem som påverkas och vad som kan göras. 160 experter från hela världen har tagit fram underlaget. Hela rapporten är på 360 sidor. Den finns i en sammanfattning på 54 sidor och i en kortversion på 12 sidor. Dessutom finns samtliga versioner på en rad olika språk. Alla som arbetar med våldsprevention borde läsa någon av dessa för att få ett gemensamt språk och en gemensam grund att stå på.

Handbook for the documentation of interpersonal violence prevention programmes (2004) Beskriver hur våldsförebyggande program systematiskt kan identifieras och dokumenteras vad gäller målgrupp, interventioner, utvärderingsmetod och evidens för effektivitet. Handboken är på 60 sidor och en utmärkt grund för systematisering och bedömning av våldsförebyggande insatser.

The economic dimensions of interpersonal violence (2004) Visar på argument för att investera i våldsprevention genom att belysa de enorma ekonomiska kostnader som interpersonellt våld medför och ger en översikt av den begränsade men likväl slående evidens för kostnadseffektivitet som finns för preventionsprogram. Rapporten är på 70 sidor.

Preventing violence: a guide to implementing the recommendations of the World report on violence and health (2004) Innehåller konceptuella och praktiska förslag för implementering av sex nationella aktiviteter och föreslår en multisektoriell, empirinära och kunskapsbaserad ansats.

Preventing child maltreatment: a guide to taking action and generating evidence (2006) Är en guide för hur misshandel och vanvård av barn mellan 0 och 14 år kan förebyggas och hur kunskapsbaserade preventionsprogram kan utvecklas. Rapporten är på 102 sidor.

Violence prevention: the evidence (2009) En serie av rapporter som visar vad som fungerar för att förebygga interpersonellt våld (inklusive våld mot kvinnor och tjejer) och våld mot sig själv. Genom att sätta fokus på evidens för effektivitet ger genomgången tydliga riktlinjer för hur finansiärer, politiskt ansvariga och de som implementerar program kan stärka genomslaget för våldsförbyggande insatser riktade mot kvinnor, tjejer, män och killar. Serien består av sju delrapporter på totalt 134 sidor.

Preventing intimate partner and sexual violence against women: taking action and generating evidence (2010) Visar karaktären på samt omfattningen, riskerna och konsekvenserna av våld i nära relationer och sexualiserat våld. Den ger en struktur för strategier att förebygga dessa former av våld mot kvinnor och presenterar ett ramverk i sex steg för planering, implementering och utvärdering av preventionspolicyer och program. Den betonar också vikten av att integrera vetenskapliga utvärderingar i alla former av förebyggande aktiviteter för att utöka nuvarande kunskap om vad som fungerar för att förebygga våld i nära relationer och sexualiserat våld. Rapporten är på 102 sidor.

Violence against women: health impacts and the role of the health sector (2013) Innehåller fakta om våld mot kvinnor, konsekvenser av våld i nära relationer och sexualiserat våld.

Global and regional estimates of violence against women (2013) Rapporten presenterar den första globala systematiska översikten av förekomsten av två former av våld mot kvinnor: våld av en intim partner (våld i nära relationer) och sexualiserat våld av någon annan än en partner (icke-partner sexualiserat våld). Rapporten är på 57 sidor.

Preventing violence: evaluating outcomes of parenting programmes (2013) Syftar till att öka förståelsen för behov av, och processen bakom, att genomföra effektutvärderingar av föräldraprogram i låg- och medelinkomstländer. Rapporten är på 32 sidor.

Global status report on violence prevention (2014) Presenterar och utvärderar nationella insatser från 133 länder med utgångspunkt i rekommendationer från rapporten World report on violence and health. Återger data för nationella insatser för att motverka barnmisshandel, ungdomsvåld, partnervåld och sexuellt våld, samt våld mot äldre. Rapporten är på 292 sidor.

INSPIRE: Seven Strategies for Ending Violence Against Children (2018) Presenterar sju evidensbaserade strategier för att förebygga och motverka våld mot barn och unga. De sju strategierna är tänkta att vara ett stöd för länder och samhällen som vill stärka sitt förebyggande arbete i syfte att minska våld mot barn och unga. Rapporten är på 104 sidor.

INSPIRE Handbook: action for implementing the seven strategies for ending violence against children (2018) Ger stöd i tillämpningen av de sju strategierna för att minska våld mot barn och unga med hänsyn till behov och kontext för implementering.

School-based violence prevention: a practical handbook (2019) En handbok för praktiker som vill arbeta våldsförebyggande i skolan enligt en så kallad hela-skolan-ansats i nio steg. Berör bland annat uppstart, datainsamling, läroplansintegrering, värdegrundsarbete med pedagoger, att agera utifrån våldshändelser, fysisk skolmiljö, föräldrainvolvering, närsamhällesinvolvering och utvärdering. Rapporten är 66 sidor.

Internationella publikationer om våld och maskulinitet 

Masculine Norms and Violence: Making the Connections (2018) Beskriver samband mellan maskulinitetsnormer och sannolikheten för att män utövar eller utsätts för våld, liksom hur dessa samband kan användas som utgångspunkt för ett förebygga olika former av mäns våld.

Engaging men and boys in violence prevention (2018) Samlar och bedömer internationella satsningar för att engagera pojkar och män i våldsförebyggande arbete. Innehåller praktisk vägledning kring effektiva strategier för att förebygga mäns våld mot kvinnor och ett ramverk för att förstå och stödja mäns och pojkars roller i ett våldsförebyggande arbete. Publikationen är 440 sidor.

The Man Box: A Study on being a Young Man in the US. UK and Mexico (2017) Beskriver resultatet av en studie som fokuserar på unga mäns attityder, beteenden och förståelse av manlighet. Visar på hur unga män känner sig fångade rigida konstruktioner och kulturella idéer om manlig identitet. En sådan idé är att utöva våld för att lösa konflikter.

The cost of the man box: a study on the economic impacts of harmful masculine stereotypes in the United States (2019) Beskriver samhälleliga och ekonomiska kostnader av rigida konstruktioner av manlig identitet.

The macho paradox why some men hurt women and how all men can help (2006) Klassiker som beskriver förklaringsmodeller till varför så många män trakasserar och skadar kvinnor, och hur män och kvinnor kan gå samman och bidra till att förebygga könsbaserat våld.

Publikationer från Jämställdhetsmyndigheten

Varaktig framgång istället för projekt – Nordiska erfarenheter av våldsförebyggande arbete (2018) Samlar erfarenheter av våldsförebyggande arbete i Norden och innehåller reportage och intervjuer som belyser några av de exempel som presenterades under den internationella konferensen ICMEO i maj 2018, samt några kortare artiklar om centrala aspekter av ett effektivt våldsförebyggande arbete.

Samtal pågår: Om hedersrelaterat våld och förtryck (2019) Är Jämställdhetsmyndighetens dokumentation av det internationella expertmötet om våldsförebyggande arbete med pojkar och unga män i en hederskontext som arrangerades i november 2018.

Publikationer från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF)

Från snack till verkstad (2010) Lägger fokus på att utveckla och göra våldspreventiva insatser. Skriften från Forkby, Löfström och Hansson (2010) är mer faktaorienterad och övergripande än denna handbok.

Unga och våld (2013) En analys av maskulinitet och förebyggande verksamheter sammanfattar våldets omfattning, forskning om våld och maskulinitet samt metoder för att arbeta förebyggande.

Före han slår (2013) Innehåller en genomgång av drygt 1 000 publikationer. Av dessa gick 290 igenom en intervention som innehöll någon form av metodbeskrivning. 43 publikationer gallrades ut mot bakgrund av att de innehöll primärpreventiva eller universella metoder, med genusperspektiv, med flera vetenskapliga effektutvärderingar. Nästa steg var att hitta metoder som hade flera effektutvärderingar av bra kvalitet, som hade fått stor spridning och implementerats på många håll. Det resulterade i identifieringen av sju metoder som visade lovande eller bra resultat.

Låt 101 blommor blomma (2013) Kartlägger våldspreventiva insatser med fokus på unga. Inga av programmen eller metoderna är evidensutvärderade. Många av projekten är bra och många förebygger säkert våld, men få utgår från det systematiska arbetet som förordas inom preventionsfältet.

Hjältar och monster (2013) Samhällsvetenskapliga perspektiv på män och våld är en sammanställning av olika perspektiv och teorier om män och våld. Vi rekommenderar att läsa denna som en fördjupning i relation till steg 4, som ett stöd i att identifiera förändringsidéer.

Grupper, maskuliniteter och våld (2014) Handlar om olika maskulinitetsnormer och gruppens betydelse för ungas attityder, värderingar och våldshandlingar. Vi rekommenderar den som en fördjupning till att förstå och analysera unga mäns våld.

Handboken Inget att vänta på har reviderats av Jämställdhetsmyndigheten, MÄN och Unizon. Jämställdhetsmyndigheten har också inhämtat synpunkter från följande myndigheter och organisationer:

Brottsförebyggande rådet
Brottsoffermyndigheten
Folkhälsomyndigheten
Friends
Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd
MÄN
Länsstyrelsen Skåne
Länsstyrelsen Stockholm
Länsstyrelsen Västerbotten
Länsstyrelsen Västmanland
Länsstyrelsen Örebro
Socialstyrelsen
Universität
Osnabrûck
Unizon

Originalförfattare:
Lena Berg
Magnus Loftsson för organisationen Män på uppdrag av MUCF

Intervjuer:
Jämställdhetsmyndigheten
Gullers Grupp

Grafisk form:
Gullers Grupp

Illustration:
Gullers Grupp
Anna Björnström: s. 164

Foto:
Paul Björkman: omslag samt s. 13, 40, 43, 108, 111, 134, 136, 139, 144, 147, 153
Jöran Fagerlund: s. 70, 101
Matilda Audas Björkholm: s. 32, 35
Ylva Sundgren: s. 66
Angela von Brill: s. 87
Getty Images: s. 21, 23, 29, 74, 83, 175

Tryck:
Göteborgstryckeriet, 2020
Tredje omarbetade upplagan, första tryckningen

Distribution:
Jämställdhetsmyndigheten Vikingsgatan 3, 411 04 Göteborg jamstalldhetsmyndigheten.se