Barnäktenskap och tvångsäktenskap

Barnäktenskap och tvångsäktenskap är vanligt förekommande inom området hedersrelaterat våld och förtryck. Barnäktenskap och tvångsäktenskap är en kränkning av de mänskliga rättigheterna och ett brott mot svensk lagstiftning. De kan ske genom olika former av tvång eller att en person till exempel genom påtryckningar förmås att gifta sig mot sin vilja.

Konflikter om giftermål och val av äktenskapspartner är ofta orsaken till att unga personer utsätts för hedersrelaterat våld. En svensk studie har visat att en vanlig orsak till att framför allt flickor och unga kvinnor hade omhändertagits på grund av hedersrelaterat våld, var att de inte själva fick välja partner och att de kände sig hotade om de inte följde familjens krav.

Homo- och bisexuella personer samt transpersoner löper också hög risk för att giftas bort mot sin vilja, eftersom det ses som ett sätt att kontrollera och förhindra att de lever ut sin sexualitet eller könsidentitet. Barn och unga med intellektuell funktionsnedsättning är också en särskilt sårbar grupp när det gäller utsatthet för barn- och tvångsäktenskap.

Barnäktenskap ger men för livet

Barnäktenskap är skadligt för flickors liv, hälsa och utveckling. Ett av FN:s utvecklingsmål är att barnäktenskap ska stoppas. Riskerna med barnäktenskap är flera, exempelvis att barn, oftast flickor, förnekas sin barndom, deras utbildning avbryts, deras hälsa riskeras och risken för våld och övergrepp ökar. Barn som är på flykt riskerar att utsättas för till exempel barnäktenskap, människohandel, tvångsäktenskap, våldtäkter och övergrepp.

Enligt UNICEF har mer än 700 miljoner kvinnor som lever världen över idag ingått äktenskap som barn. Mer än var tredje, omkring 250 miljoner, var yngre än 15 år när de ingick äktenskapet.

Internationella åtaganden

I FN:s utvecklingsmål, Agenda 2030, framgår av mål 5.3 att barnäktenskap är att betrakta som en skadlig sedvänja som ska avskaffas. I FN:s konvention om barnets rättigheter framgår att staterna ska vidta alla åtgärder för att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) har uttalat att barnäktenskap ska ses som en form av sådan traditionell sedvänja som är skadlig för barns hälsa och som ska avskaffas.

FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor är tydlig med att barns trolovning och giftermål inte ska ha någon rättslig verkan. FN:s kommitté för avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW-kommittén) har i allmänna rekommendationer tydliggjort att minimiålder för äktenskap ska vara 18 år. Kommittén har även konstaterat att barnäktenskap ska ses som en form av skadlig sedvänja.

Barnäktenskap anses också av barnrättskommittén och CEDAW-kommittén vara en form av tvångsäktenskap eftersom en eller båda parter inte har uttryckt sitt fulla, fria och informerade samtycke.

Svensk lagstiftning

Den 1 juli 2014 trädde ny lagstiftning mot äktenskapstvång i kraft i Sverige, vilket innebär att det är straffbart både att tvinga någon att gifta sig och att pressa någon att gifta sig mot sin vilja. Även försök och förberedelse till äktenskapstvång är kriminaliserat, liksom att lura någon att resa utomlands i syfte att han eller hon ska giftas bort genom tvång eller utnyttjande.

Från och med januari 2019 gäller ytterligare skärpt lagstiftning som innebär ett förbud mot att erkänna utländska barnäktenskap. Förbudet gäller oavsett vilken anknytning till Sverige personerna hade när äktenskapet ingicks eller hur gamla de är när frågan prövas av en myndighet. Om minst en av personerna fortfarande är ett barn vid prövningen ska det aldrig gå att göra undantag från förbudet.

I juli 2020 trädde lagstiftning mot barnäktenskap i kraft, vilket innebär att det är straffbart att förmå eller tillåta ett barn under 18 år att ingå ett äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse. Det gäller även om den som begär gärningen har varit oaktsam beträffande att barnet inte fyllt 18 år.