Berättelser om gruvarbete ändrar syn på manlighet och säkerhet

 – Bara att vara under jord är en risk, men en del tar onödiga risker, säger Ann Sofie Dagbro, truckförare vid lastningen i LKAB:s gruva i Malmberget.

LKAB bryter malm med skivrasbrytning, en metod som innebär att man spränger lös och lastar ut malmen underifrån. Ett vanligt problem vid lastningen är ”häng”, det vill säga att den malm som sprängts och ska lastas inte ramlar ned då en alltför stor sten har fastnat.

– Det går att ta en spegel och titta hur hänget sitter istället för att luta sig in och riskera att få en sten i huvudet, fortsätter Ann Sofie Dagbro.

Att luta in huvudet för att titta på ett häng är ett beteenden som LKAB:s ledning vill ska försvinna från gruvorna. En del män, särskilt äldre män som har jobbat länge i gruvan, tar onödiga risker, berättar Ann Sofie Dagbro. Det främsta skälet är att arbetet blir enklare och går snabbare.

Stor och stark manlig gruvarbetare

Ann Sofie Dagbro deltog i LKAB:s förändringsprojekt Framtidens gruvkultur – på lika villkor som genomfördes 2006 till 2007. Under två års tid träffades 21 gruvarbetare, 16 män och 5 kvinnor, och diskuterade arbetsplatskultur, kön och säkerhet. Berith Nilsson, som var chef för personalplaneringen med ansvar för jämställdhetsarbetet när projektet drogs igång, berättar om bakgrunden:

– Forskning har visat att 90 procent av arbetsplatsolyckorna beror på felaktigt beteende. Vi ville ha färre olyckor och ökad trivsel. Därför behövde vi utveckla ett strukturerat sätt att diskutera attityder och beteenden. Tanken var att få gruvarbetarna att bry sig mer om sig själva och sin egen kropp och att därmed även skulle bry sig om den som står bredvid.

I Sverige var det förbjudet för kvinnor att arbeta i gruva från år 1900 till 1978 och även efter det har mansdominansen varit mycket stor. Trots en mängd förbättringar i arbetsmiljön finns den symboliska bilden av den stora starka manliga gruvarbetaren kvar.

– Ett av LKAB:s problem var, och är, att vi har väldigt få kvinnliga metallare, säger Berith Nilsson. Vi såg också att kvinnor sa upp sig på egen begäran dubbelt så ofta som män. Extrema minoriteter, som kvinnor i gruvan, har en utsatt position och generellt större hälsorisk än andra grupper. Hur skapar vi en arbetsplats dit kvinnor vill söka sig och stanna? Vi behövde lära oss mer, inte bara säga till männen att de var fel.

Fördel med samtal i grupp

Diskussionsgruppen leddes av Eira Andersson, doktorand vid Luleå tekniska universitet som även studerade projektet till sitt avhandlingsarbete.

– De flesta i gruppen kom för att de ville själva men några var ditkommenderade, berättar Eira Andersson. Det var värdefullt med olika synpunkter, även från dem som inte tycker det är självklart med jämställdhet. Då blir det lite bett i diskussionerna.

Ett öppet klimat i gruppen var avgörande för att gruvarbetarna skulle berätta, menar Eira Andersson. Bättre arbetsmiljö och säkerhet blev dessutom motiv för förändring som alla kunde skriva under på.

– För att förändra frågor kring kön behöver man relaterat till sig själv och sitt eget liv, säger Eira Andersson. En fördel med att samtala i grupp är att man kan stötta varandra. När en av de äldre männen berättade om en gång då han var så rädd att han satte sig ned och grät, då vågade de andra också berätta.

Kvinnor i gruvan har nyckelroll

Torbjörn Sandin arbetar som flödesoperatör på styrcentralen under jord i LKAB:s gruva i Malmberget och var med i projektgruppen. Han menar att det inte finns någon machokultur på styrcentralen men att ny yngre personal ibland ser möjligheter att jobba säkrare som de äldre inte har tänkt på.

– Faror finns ju, man ska inte blunda, säger Torbjörn Sandin. Förut fanns inte så många hjälpredskap. Då kanske man var macho om man vågade göra jobbet ändå. Det dök upp berättelser i gruppen om att ta stora risker. För vissa var det säkert en väckarklocka.

Enligt Eira Andersson blev macho-attityder ett begrepp som gruppen kunde diskutera kring. Det är inte fel på männen i sig utan handlar om negativa attityder och beteenden. Skiljelinjen hon kan se mellan kvinnor och män i gruvan är inte att män är starkare eller modigare än kvinnor utan att kvinnor har lättare än män att kräva hjälpmedel och vägra ta risker.

– Kvinnorna i gruvan har på så sätt en nyckelroll i den förändring som pågår, säger Eira Andersson. För männen är det fortfarande inte lika accepterat att säga att man inte orkar eller är rädd. Nu när kvinnor och män jobbar sida vid sida, finns risken att männen lever kvar i machorollen och kvinnorna får ta ansvar och säga stopp. Det blir nya stereotyper! Det är positivt att det är tillåtet för någon att vara försiktigare, men på sikt är målet att även män ska bli det.

Enkät synliggjorde

Gruppen i projektet Framtidens gruvkultur – på lika villkor tog fram en enkät som skickades ut till kollegorna på de arbetsplatser gruppdeltagarna kom ifrån, ungefär 100 personer.

– Enkäten var intressant, säger Ann Sofie Dagbro. Det gick att se att inställningen var olika mellan yngre och äldre och mellan olika arbetsplatser. De som aldrig jobbat med en kvinna tyckte att kvinnor inte hör hemma i gruvan.

Diskussionerna i projektgruppen och enkätsvaren låg till grund för diskussionsbroschyren Vi skapar framtidens LKAB-kultur. "Det är vi som formar, upprätthåller och lever i det arbetsklimat som råder. Om vi vill ha en förändring måste vi börja med oss själva!", står det i broschyren med uppmaningen att beta av ett tema i taget på kommande arbetsplatsträffar.

– Om man samlas i en grupp är det lättare att komma fram till en lösning istället för att man gnäller och gnäller, säger Torbjörn Sandin. Enkäten och frågeformuläret tar upp det mesta. När det kommer ut kan det bli riktigt stort.