Långsam utveckling av jämställdheten visar behov av tydligare styrning

Jämställdhetsmyndigheten har lämnat in sin årliga rapport om resultaten av de jämställdhetspolitiska åtgärderna till regeringen. Rapporten visar att utvecklingen mot ett mer jämställt land går långsamt.

– Det finns en positiv utveckling inom flera områden. Dock går utvecklingen i flera fall långsamt och det finns fortsatt problem med till exempel jämlikheten i implementeringen av jämställdhetspolitiken. Vi menar därför att styrningen behöver utvecklas inom flera politikområden för att regeringens samlade politik för jämställdhet ska få förbättrade resultat, säger Johan Kaluza, utredare på Jämställdhetsmyndigheten.

I Jämställdhetsmyndighetens uppdrag ingår att varje år redovisa resultat av åtgärder som relevanta myndigheter och andra aktörer har vidtagit, med utgångspunkt i de jämställdhetspolitiska målen. Rapporten går igenom samtliga sex delmål, bland annat utifrån en granskning av nästan 100 årsredovisningar.

– Regeringens samlade politik för jämställdheten ger resultat, men inte så mycket som hade behövts. Till exempel har ju folkhälsan försämrats, och det har påverkat kvinnor och män på olika sätt. Nu finns också ett stort behov av hälso- och sjukvård som har samlat på sig under pandemin. Det behovet ska hanteras av personal som domineras av kvinnor och som redan stått i frontlinjen under pandemin, säger Johan Kaluza.

Det finns också regionala skillnader och bristande jämlikhet i att införa regeringens politik för jämställdhet.

– Vi ser att utrikes födda kvinnor är en grupp som lätt halkar efter, till exempel inom vården och stöd till företagande. Det är viktigt att tänka på deras och andra gruppers perspektiv när beslutsfattare ska satsa på jämställdhet, säger Johan Kaluza.

Så här har jämställdheten utvecklats inom olika områden

Rapporten Bättre styrning för bättre resultat innehåller analyser på ett brett spektrum av jämställdhetsfrågor. Här är några nedslag:

Krisstöden under pandemin

Många av stödåtgärderna som syftat till att lindra effekterna av pandemin har gynnat män mer än kvinnor. Det gäller inte minst stöden till företagen. Totalt har stöd i form av korttidsarbete betalats ut för närmare 38 miljarder kronor. Av de cirka 600 000 anställda som beviljats stödet är 37 procent kvinnor, trots att andelen anställda kvinnor är 49 procent.

Stöd har också delats ut till kultursektorn, men av de sex miljarder kronor som kulturen erhållit i krisstöd har enbart 11 procent kunnat analyseras utifrån ett jämställdhetsperspektiv.

Som flera aktörer har uppmärksammat har krisstödet till idrotten gynnat herridrotten, vilket påverkar jämställdheten inom idrotten negativt. Ur ett jämställdhetsperspektiv finns därmed brister i de olika formerna av krisstöd, som troligtvis hade kunnat undvikas med en tydligare styrning.

Hälso- och sjukvården

Problem med arbetsmiljö och kompetensförsörjning som fanns även tidigare har förstärkts av pandemin. Effekterna på arbetsmiljön märks på antalet sjukfall och arbetssjukdomar. Det är tydligt att den kvinnodominerade personalen i vård- och omsorgssektorn har fått hantera ett högt tryck av patienter och ökad belastning, med övertid och uppskjuten semester som följd.

Förlossningsvården

Trots mångåriga satsningar på förlossningsvård och kvinnors hälsa råder brister och ojämlikhet. I de flesta fallen går det inte att se att bemanningen har ökat eftersom det inte finns statistik, och inte heller jämlikheten, trots att det var prioriterat för satsningen. Efter satsningarna är dock fler kvinnor mycket nöjda med sin förlossning i dag, och de allvarliga förlossningsskadorna minskar på nationell nivå.

Skolan 

I skolans yngre åldrar arbetar framför allt kvinnor, och där har antalet anmälda arbetssjukdomar för personalen ökat under pandemin. Det förebyggande elevhälsoarbetet har också varit bristfälligt under pandemin. Det gäller till exempel arbetet för att motverka stress, motivationsbrist och stillasittande.

Högskolor och universitet

Alla högskolor och universitet har i uppdrag att arbeta systematiskt med jämställdhet. Jämställdhetsarbetet går ofta ut på att skapa en bättre studie- och arbetsmiljö, öka andelen kvinnor bland professorerna, utveckla utbildningarna samt arbeta mot könsbundna studieval.

Nästan två av tre lärosäten når dock inte regeringens mål om andelen kvinnor bland nyrekryterade professorer. Kvinnor är underrepresenterade bland professorerna inom samtliga forskningsämnesområden, och när det gäller teknik och naturvetenskap uppgår andelen kvinnliga professorer inte ens till 20 procent.

Forskning

Det finns könsskillnader när det gäller möjligheterna att bedriva forskning. Drygt 40 procent av forskningsmedlen från forskningsråden går till kvinnor och 60 procent till män. Staten prioriterar forskningssatsningar på naturvetenskap, teknik och medicin. De är ämnen där färre kvinnor forskar eller söker medel. Den främsta anledningen till den ojämna fördelningen av forskningsmedel är alltså att kvinnor i lägre utsträckning än män ansöker om medel inom de forskningsområden som ekonomiskt premieras av staten. När det gäller nivåerna på bidragen och hur ofta ansökningar blir beviljade pengar är det ganska jämnt fördelat mellan kvinnor och män.

Könsfördelning inom staten

Flera myndigheter har svårt att jämna ut könsfördelningen bland sin personal, trots att de angett det som mål. (Jämställdhetsmyndigheten hör till dem.) För att komma till rätta med könsfördelningen inom yrken där den behöver jämnas ut behöver myndigheterna fortsätta sitt arbete och regeringen uppmuntra arbetet genom tydliga målsättningar.

Exempel på myndigheter som studerats:

• Försvarsmakten: Andelen kvinnor som är kontinuerligt tjänstgörande är 22 procent. Det ökar men målet är minst 40 procent. Ökningen av andelen kvinnor kan främst förklaras av att en ökad andel kvinnor har rekryterats till grundutbildningen, vilket är en följd av att den allmänna värnplikten har införts på nytt. Även pensionsavgångar är en förklaring.
• Polismyndigheten: Andelen kvinnor i den polisiära delen samt bland chefer är låg. Samtidigt är kvinnor överrepresenterade bland de civilanställda. Var tredje som antogs till polisutbildningen 2020 var kvinna.

Utrikes födda kvinnor på arbetsmarknaden

Som Jämställdhetsmyndigheten visat i tidigare rapporter är utrikes födda kvinnor en grupp som får färre insatser, och i synnerhet färre arbetsnära insatser, för att etablera sig på arbetsmarknaden än andra jämförbara grupper.

Förberedande insatser och projekt med arbetsmarknadspolitisk inriktning ges fortfarande i större utsträckning till kvinnor, framför allt utrikesfödda, medan arbetsnära insatser ges i högre utsträckning till män. Nu deltar dock fler i praktik och arbetsmarknadsutbildningar än tidigare. En oroande utveckling är att andelen som är i arbete efter 90 dagar efter avslutat program fortsätter att minska.

Samtidigt har Tillväxtverket visat att det går att stimulera utrikes födda kvinnor till att bli företagare genom riktade insatser. Myndigheten har haft ett regeringsuppdrag om att satsa på utrikes födda kvinnors företagande. Tillväxtverkets satsning öronmärkte dock inte medel till kvinnor utan breddades till att inkludera även män. Därför startade fler män än kvinnor företag och fler män deltog i projekt.

Mäns våld mot kvinnor

Jämställdhetsmyndigheten har genomfört en fördjupad uppföljning av det jämställdhetspolitiska delmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Under pandemin har risk för våld ökat till följd av isolering i hemmen, ett samhälle i kris, ekonomisk press och utbredd ångest. Det finns tecken på att prostitution och människohandel kan ha ökat under pandemin, och att hedersrelaterat våld delvis bytt skepnad och förstärkts av restriktionerna.

Den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor har bidragit till ny lagstiftning och nya metoder för att klara upp brott, där positiva resultat kan ses. På flera områden är uppklaringsgraden emellertid låg. För våldtäkt ligger den på cirka 10 procent och för grov kvinnofridskränkning på cirka 18 procent.

Ett antal verksamheter som arbetar med att upptäcka våld har utvecklats de senaste åren, bland annat inom mödrahälsovården, och det förebyggande arbetet har fått ett brett genomslag. Däremot skulle det förebyggande arbetet bli bättre med fler evidensbaserade arbetssätt.