Våld i hbtqi-personers relationer

– Innan jag kom ut som bisexuell var jag i första hand tillsammans med män. Men jag är ofta mer öppen mot tjejer eller kvinnor. Män får helt enkelt jobba mer om jag ska bli intresserad. I alla fall om jag ska gå in i en relation med en man, säger Ariana.

För fem år sedan var hon mitt i ett bra jobb och fick möjlighet att ta med sig arbetet till ett kontor utomlands. Hon hamnade i ett större gäng där de alla hade åkt från Sverige för att arbeta för samma företag. Det var ett roligt, utmanande arbete med bra människor i ett skönt gäng.  Emil var en av dem, karismatisk, bäst på sitt jobb och som hon fick en särskilt bra kontakt med direkt. 

– Vi var alla långt från våra skyddsnät hemma. Han hade varit där längst av oss, kände många fler vilket säkert bidrog till att han framstod som mer intressant. 

Ariana identifierar sig som queer, bisexuell och ibland pansexuell. Hon skulle aldrig dölja att hon inte är heterosexuell. Tvärtom är det en viktig del av hennes liv och identitet. Det var också något hon var helt öppen med inför pojkvännen. Relationen växte fram och gick in i en mer intensiv fas. När de till slut bestämde sig för att flytta hem flyttade Emil in hos henne. Nu var de inte längre omgivna av människor i sin vardag. Det var dessutom pandemi och de var utlämnade till varandra.

Det som varit öppet och bra mellan dem, det roliga de gjort tillsammans var nu plötsligt som borta i vardagen. Emil som förändrades.  En kyla kom in och han påpekade allt oftare på vilka sätt Ariana hade problem. Problem som han ansåg att hon hade ansvar för att lösa. Inte minst för de problem han ansåg fanns i relationen.

– Han pendlade mellan att hota att göra slut och att konstant, så gott som dagligen, påpeka de egenskaper han betraktade som dåliga hos mig - ingen kunde egentligen tycka om eller älska mig. 

När Ariana försökte bryta relationen vände Emil på situationen. Övertalade henne att stanna kvar och förändrade sin framtoning, visade upp en charmig sida.

– Redan när vi bodde utomlands märkte jag att han var svartsjuk på killar. Men så fort vi flyttat hem och kommit närmare varandra började han fixera sig vid min bisexualitet.  Plötsligt blev kvinnor ett hot mot honom och relationen. Många av de nedsättande kommentarer han fällde handlade om min bisexualitet. 

Varje gång Ariana träffade en väninna var pojkvännen övertygad om att det egentligen var någon hon hade en affär med eller någon hon ville bli tillsammans med. Till slut var alla vänner ett hot. Vid ett tillfälle gick hon på toaletten med sin barndomsvän, någon hon känt sen hon var liten, och pojkvännen blev senare galen av svartsjuka. Ett bråk som varade i fem timmar följde. 

– Jag hade betett mig som en hora eller psykopat eftersom jag varit på toaletten med min barndomsvän. Han jämförde det med att vara otrogen. När jag påpekade att det han sa var vidrigt vände han på det. Han hade aldrig sagt det jag påstod. Det hade inte hänt. 

Arianas berättelse beskriver en specifik utsatthet kopplat till att hon är bisexuell. Något  som länge uppmärksammats i hbtqi-personers erfarerenheter av relationellt våld. I en rad studier och statistiska undersökningar pekas gruppen bisexuella kvinnor ut som särskilt utsatt grupp vad gäller våld, sexuella övergrepp och negativa att

– Jag har alltid hållit mig informerad om kvinnors rätt, om problemen med mäns våld mot kvinnor som grundläggande feministisk fråga. Ändå föll jag rakt in i en sådan relation. Med en man dessutom.  

Hon kände inte igen det hon var utsatt för som våld och där våldet inte var fysiskt. Hon var inte beredd på den vardag som växte fram runt dem. En där, som hon beskriver det, ”den vettiga person hon alltid varit höll på att raderas ut”.

I stället tog hon över pojkvännens förklaring på allt: hon var värdelös. I alla situationer, i allt som hände runt omkring dem var det hennes fel att det inte funkade. Snart fick hon fysiska reaktioner. Hon fick ont i huvudet, kroppen och sökte sig till vårdcentralen i hopp om att något skulle förändras. Hon klarade inte av att berätta för någon läkare om pojkvännen. Klarade inte av att säga hur hon hade det hemma.

 – Jag sa att jag har ont i kroppen, att jag är glömsk, att jag mår väldigt dåligt och kände det som om jag höll på att bli galen. 
Ingen i vården fångade upp vad som pågick eller gick vidare med vad symptomen kunde bero på trots att de inte fann något fysiskt fel. I stället var det en väninna som fick henne att påbörja processen med att sätta ord på vad som pågick.

– En vän som befann sig i en liknande relation valde att tala om sin relation med mig. Det var då något förändrades i mig. Plötsligt kunde jag ta de första stegen och tala med henne om hur jag mådde. Jag visste att jag kunde lita på henne. Att hon inte skulle döma men inte heller ge mig åsikter, snarare lyssna. 

Det blev avgörande. Genom att visa att hon fanns där med ett erbjudande om att hon alltid skulle svara i telefon, komma mitt i natten om jag behövde, började Ariana inse allvaret i situationen. 

– Hon ställde inga frågor, pressade inte fram några svar. Men hon la till mig som favoritkontakt på sin telefon så att mina samtal alltid skulle komma fram oavsett tid på dygnet. Det var hennes sätt att säga att hon visste exakt vad jag gick igenom. När jag behövde det skulle hon komma och hämta mig. Det var den insikt jag behövde för att förstå att jag måste ta mig ur relationen.

Rikard sökte en partner för lång tid, ville bygga ett liv, skaffa barn även om ett sånt liv ännu inte hade någon motsvarighet i den offentliga bilden av hur homosexuella ”egentligen” lever. 

– Det sorgliga är att jag oroades av relationen redan från början. Jag visste något jag inte ville släppa fram. Jag var 20 år och min partner krävde redan från början konsensus i allt. Musiken vi lyssnade på, hur det skulle se ut hemma, vad vi skulle äta – jag var tvungen att tycka samma som honom i allt. Han tog kontroll över alla kontakter jag hade och mitt nätverk av nära relationer och vänner blev snart kraftigt begränsat. Jag vande mig vid att det var så vår relation skulle se ut.

Rikard har hjälpt människor ur våldsamma relationer och befunnit sig i ett hbtq-community där han följt vänner som kämpar för att ta sig ur svåra relationer. Att han själv levt i en kontrollerande och våldsam relation har han däremot aldrig talat om med någon.  I början handlade det om fysisk misshandel. Eftersom Rikard anpassade sig efter hur hans partner Torbjörn ville att han skulle vara upphörde slagen. I stället upprättade han sin kontroll över Rikard genom psykisk misshandel. 

– Priset jag betalade, begränsningen av min frihet, mitt liv och allt omkring mig var redan efter ett år något jag hade normaliserat. Jag hade ingen tanke på att jag skulle kunna ta mig ur, rädda mig från relationen. 

För Rikard tog det nästan ett helt liv att börja tala om det som hänt, framför allt att bryta relationen.

– Det är skamligt att prata om det här, säger han. Samtidigt är det skönt. Det framstår naivt i efterhand. Men inget av det som hänt mig hade varit möjligt om människor omkring reagerat som man ska. Det är så våld fungerar. Det är svårt, rentav omöjligt, att bryta på egen hand. Det är aldrig bara individuellt. 

För Rikard var drömmen om ett barn ett mål han alltid haft i sitt liv. 

– När vi fick möjlighet att bli föräldrar hade vi varit ett par i 15 år. Jag bar på en förhoppning, och jag tror inte den är ovanlig, att ett barn skulle kunna förändra saker till det bättre. 

Det blev tvärtom. Torbjörn blev i stället svartsjuk på barnet. Började låsa in Rikard och barnet, låste fast barnvagnen. Innan han gick hemifrån till sitt arbete sa han ”du går ingenstans”. 

– Så mycket av det jag gjorde handlade från den stunden om förhandlingar för att hitta vägar att ge barnet det som behövdes utan att Torbjörn skulle bli upprörd. 

Förhandlingar som blev allt svårare när barnet växte och krävde mer av utomhuslek och vänner. Inte minst på helgerna då ingen förskola eller fritids fanns. I stället var Rikard utlämnad till Torbjörn och hans kontroll över dem. ”Den dagen kommer aldrig då du och jag inte lever ihop” sa han och hotade Rikard med utvidgat självmord. 

– Han försatte oss i farliga situationer, hade redan visat riskerna genom att köra oss i bilen i 180 km. 

För Rikard var det tillräckligt för att inte tänka tanken att gå därifrån. Han måste skydda barnet.

– Det svåraste uppstod när det inte längre gick att upprätthålla fasaden. Barnets uppväxt, det faktum att den måste få tillgång till ett liv, krävde mer mod än jag visste att jag hade. 

Detta faktum och att partnern till slut blev så psykiskt sjuk att han blev inlagd gjorde att Rikard till slut kunde inleda processen med att lämna. Men den kontroll och våld han utsatts för hade aldrig gått att upprätthålla om inte samhället blundat för saker, inte vågat se eller förmått sätta sig in i situationen.

– Jag har tänkt på vad som hade hänt om det i stället för att handla om mig som bögbror eller bögson varit min syster eller dotter som levt med en våldsam man? Jag tror inte mina föräldrar accepterat situationen på det sätt de nu gjorde. De var utestängda från vårt liv under så många år. Det hade inte passerat om en svärson gjort så mot deras dotter, det är jag övertygad om.

Vi är många som har växt upp med våld, betraktat våld på nära håll i familjer, säger Sally som hamnade i en våldsam relation med en annan kvinna när hon var 20 år. En situation hon menar hänger samman med hur våld för henne var något helt normaliserat. Som en del av livet. Däremot var hon inte beredd att möta våld i en relation med en annan kvinna.

Det tog lång tid att förstå att det inte går att komma undan det hon inte gjort upp med, det hon upplevt som barn och tonåring i en våldsam familj med en pappa som slog hennes mamma.

– På många sätt trodde jag att jag var immun mot våld. Att det inte var något jag skulle behöva möta, att jag nu var skyddad från det eftersom jag valt en egen väg som lesbisk. 

Efter att ha flyttat hemifrån, lämnat en våldsam uppväxt och deklarerat inför sig själv och andra att hon älskar kvinnor var det en akt av självständighet som också borde ge henne skydd - kvinnor slår inte kvinnor. Hon som omformulerat sin relation till en heterosexuell omvärld hade kommit undan våld. Det var hennes övertygelse. Hon hade hittat sin egen berättelse, sitt eget liv i en värld som omgärdas av förgivet tagna förväntningar och sätt att leva. 

Sally hamnade i en våldsam relation i den första relation hon någonsin haft med en kvinna och det blev en chock. Hon mötte Stella, en tio år äldre kvinna som var världsvan och spännande. De inledde en relation. Efter tre veckor kom våldet som från ingenstans. 

- Ändå var det var som om jag väntat på våldet när det väl skedde. Kanske för att jag hade det i kroppen men inte var våldsam själv.

 Relationen tog allt till sin spets. Det som började med ett hotfullt utfall, ett slag över ansiktet från ingenstans upprepade sig därefter regelbundet. Ändå är det inte den fysiska misshandeln hon minns starkast utan det mönster som växte fram efter slagen.

– ”Hur kunde du utsätta mig” var det första Stella sa när vi talade med varandra om vad som hänt. Det var hennes svar på den misshandel hon utsatt mig för. Och hon sa det med sån övertygelse. Jag började tveka om skuldfrågan och trodde helt och fullt på det hon sa.

– Efter att jag blivit slagen flera gånger handlade det mindre om chocken över våldet eller nypen. Istället inträdde den stora förändringen. Man försöker inte längre komma undan. Snarare handlar allt om hur man ska klara av situationen. 

När Sally nu tittar tillbaka på det som hänt, tänker hon på att det som fick henne att stanna kvar i relationen, att inte gå direkt efter den första misshandeln, delvis har att göra med det hon själv varit med om under sin uppväxt. Allt våld hon sett och som någonstans byggts in i henne utan att hon bearbetat händelserna. Att bära på ett trauma, en smärta som är ouppklarad och i relation till det faktum att hon är lesbisk gav henne en allt tydligare känsla av att bära på en skuld. Det ouppklarade blev något hon vände mot sig själv, som ett bevis på att hon var fel, att det var fel på henne. 

– Erfarenheten av att tillhöra en minoritet sätter sig lätt i kroppen i form av en ständig beredskap på att bli utpekad eller utsatt. Allt annat jag bar på, det ouppklarade i mitt tidigare liv, kom att tillsammans utgöra en tung börda, en skuld och som jag tror är en vanlig känsla hos människor som tillhör minoriteter.  

En skuld som är svår att få fatt i och som hon först senare i livet lyckats hantera. Det som fick henne att ta sig ur relationen då var snarare en stark vänskap. Inte samhället, inte vården, inte en familj. Men med hjälp av lojaliteten från en vän, en som aldrig vek från hennes sida och som väntade på henne klarade hon till sist att bryta. Göra det hon måste utan att vännen avkrävde någon förklaring eller dömde henne.

– För mig var det otänkbart att söka hjälp via någon instans eller ens psykologisk hjälp i form av terapi. Jag skulle aldrig ha litat på någon och att lita på samhället finns helt enkelt inte. Samtidigt blev det bevisat för mig att våld kan uppstå överallt, var som. Det låter hemskt, men det är så jag ser det.

– Det är så lätt att bara inbilla sig att våld är något fysiskt och att en queer grupp som på olika sätt kämpar med sig själva inte har några egna problem att ta itu med. I alla fall inte inom gruppen, säger Livia. 

För sju år sedan flyttade hon från en mindre stad till en större för att leva ett mer öppet och queert liv. Hon sökte sig till ett feministiskt sammanhang och hamnade rakt in i en fantastisk sammanhållning i ett nätverk av människor där identitetsskapande och möjligheten att definiera sig bortanför givna normer tycktes oändlig. Där lojalitet och starka band var avgörande. Ett politiskt sammanhang i peppande, upplyftande anda och där människor pratade om allt. Nästan allt. 

Hon hade haft ett par tidigare relationer med kvinnor som varit bra men mötet med Eli var starkare. Stark passion och där det mesta tycktes stämma. De var dessutom del av samma värld.  Eli var en karismatisk person som var på väg in i en transition. Själv bodde Livia i ett kollektiv och relationen kom i första hand att utvecklas när de sågs hemma hos partnern. 

Rätt snart stod det klart att Eli hade kraftiga humörsvängningar och att bråken präglades av långa, svåra tystnader och i efterhand förnekanden om vad som egentligen hänt, så kallad gas lighting. En medveten manipulation eller vilseledande där informationen om vad som egentligen pågår förvrängs.

– Vi hade ständiga konflikter och bråk och jag behövde snabbt inta rollen som den lugna, den som höll tillbaka, den som försökte ställa till rätta och lyssna eftersom partnern fick enorma utbrott och exploderade. Det var ett galet mönster som jag snart åkte rakt in i. Ett där jag försökte backa och backa för att hamna i en roll som skulle ställa till rätta men som fick mig att tappa allt självvärde och bli osäker.

Till slut bröt Eli relationen vilket egentligen var ”det bästa som kunde hända”. Livia var fortfarande kär och hade inte kunnat släppa taget på egen hand än mindre börja bearbeta vad hon varit med om, menar hon. I stället inträdde en annan period. 

– Många av de människor jag hängde med har tidigare levt med cis-killar eller män och har många insikter och samtal om det våld och sexuella övergrepp de upplevt. Men nu när vi var i en queer värld förmodades vi ha gjort upp om alla normer. 

Kraven på att människor håller ihop till varje pris, inte bryter solidariteten gjorde att det visade sig svårt att hitta stöd när hon började sätta ord på vad hon upplevt. 

 – I ett litet community är rädslan för konflikter inom gruppen stor. Många vågar inte tala om grundläggande frågor som våld i nära relation och hur vi lever med varandra i en värld där man inte definierar sig som heterosexuell. 

En lång period av isolering följde. Hon var rädd att stöta ihop med sitt ex och slutade mer eller mindre att gå ut i de queera sammanhang hon varit del av. Framför allt, insåg Livia, är våld i nära relationer ett ämne som för med sig en subtil men märkbar utmaning i det community hon tillhör. 

– Jag tror det är svårt att förstå för många hur beroende man är av ett sammanhang som queer. Hur viktiga de är.  Det gäller inte bara den som är våldsutsatt men de vänner som nu befinner sig i en situation där de förväntas ta ställning men där alla samtidigt är lika beroende av gemensamma events och sammankomster. 

För Livia handlar det om att människor både är medvetna om frågor om våld och samtidigt naiva inför dem i en värld där de alla är mycket mer beroende av varandra än i en majoritetskultur och heterosexuell omvärld. 

– Man blir både naiv och lätt förlåtande inför det som uppstår i en vardag där alla är medvetna om normer, också den som är våldsam, och på vilka sätt det inte råder jämställdhet i samhället. 

Det var första gången jag hörde människor i ett queert sammanhang tala öppet om våld i relationer. Det är så viktigt att vi talar om hur vi har relationer, vad våld är, hur vi lever och har sex med varandra. Det är sjukt att det är så svårt att lyfta de här frågorna.

Till slut fick Livia genom en vän kontakt med en frivilligorganisation som arbetar med lesbiska kvinnor och transpersoner. Det blev en räddning ur isoleringen. 

– Det var första gången jag hörde människor i ett queert sammanhang tala öppet om våld i relationer. Det är så viktigt att vi talar om hur vi har relationer, vad våld är, hur vi lever och har sex med varandra. Det är sjukt att det är så svårt att lyfta de här frågorna.