Kvinnokonventionen

Kvinnokonventionen, eller CEDAW (Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination against Women) som den ofta förkortas till, antogs av FN:s generalförsamling 1979. Det är en av FN:s nio kärnkonventioner och efter Barnkonventionen den som flest länder har skrivit under. 2012 har 187 länder undertecknat konventionen vilket motsvarar drygt 90 procent av FN:s medlemsstater.

Kvinnokonventionen togs fram då de allmänna instrumenten inte ansågs vara tillräckligt kraftfulla för att ta tillvara på kvinnors rättigheter och förhindra könsdiskriminering. Det var vanligt att kvinnor osynliggjordes när man talade om mänskliga rättigheter generellt, då det till största del handlat om mäns mänskliga rättigheter, som till exempel skydd mot tortyr i krigssituationer.

Kvinnokonventionen innehåller 30 artiklar, varav de första 16 består av definitioner och rättigheter. I dem fastslås bland annat att konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor i landets politiska och offentliga liv, avskaffa diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden och angripa beteendemönster som är stereotypa och som framställer det ena könet som bättre eller sämre än det andra.

Kvinnokonventionen är unik genom sitt krav på att regeringar ska inrikta sitt arbete inte bara på att utrota diskriminering av kvinnor i den offentliga sfären, utan även i den privata.

Reservationer

Samtidigt som ett stort antal av FN:s medlemsländer undertecknat konventionen är Kvinnokonventionen den av FN:s kärnkonventioner som flest länder har reserverat sig mot. Reservationerna gäller främst artikel 16 som handlar om avskaffandet av diskriminering inom äktenskapet och i familjelivet. Cirka 60 länder har reserverat sig mot hela eller delar av innehållet på områden som reproduktiv hälsa, rätten att bestämma över sin kropp, barnafödande, preventivmedel och sexualitet. USA är ett av de få länder som inte ratificerat, d.v.s. slutgiltigt fastställt, konventionen.