Barn hinner föras bort innan myndigheter agerar

– Vi ser att barn blir utan stöd trots att de har varit kända av en eller flera myndigheter. I vissa fall har barnet redan förts utomlands när samhället agerar, säger Sophie Nilsson, tillförordnad enhetschef på Jämställdhetsmyndigheten. 

Rapporten har tagits fram som en del av myndighetens regeringsuppdrag att sprida kunskap om hedersrelaterat förtryck samt annat våld och förtryck kopplat till utlandsvistelse. 

– För att förhindra att fler barn förs bort måste vi stärka det förebyggande arbetet. Kunskapen om hedersrelaterat våld och förtryck måste öka och gällande lagstiftning behöver tillämpas i praktiken, säger Mikael Thörn, tillförordnad  avdelningschef på Jämställdhetsmyndigheten.

Arbetet måste förstärkas på flera områden för att förhindra att barn förs utomlands, betonar han. Barn behöver få information om sina rättigheter och vilka lagar som gäller. Chefer inom exempelvis polis, skola och socialtjänst måste prioritera området och tillsätta resurser. 

Tydlig ökning av antalet ansökningar

Jämställdhetsmyndighetens rapport bygger bland annat på en underlagsrapport som rör utreseförbud som är skriven av Hanna Linell, lektor på Stockholms universitet. Underlagsrapporten är en genomgång av ärenden där socialtjänsten ansökt om utreseförbud för att förhindra att barn förs ut ur landet. Resultatet visar en tydlig ökning av antalet ansökningar under de senaste åren och att fler ansökningar beviljas. Men i flera fall har barnet redan hunnits föras bort när ärendet prövas.

En viktig förklaring är att ärendena ofta uppstår i akuta situationer, till exempel inför lov eller planerade resor. Det gör det svårare för myndigheter att agera i tid.

Skillnader i bedömningar

Rapporten visar också att det finns stora skillnader i hur risker bedöms och hur utreseförbuden används. Olika kommuner och domstolar kan göra olika bedömningar i liknande situationer, vilket kan påverka om ett barn får skydd eller inte.

– Att liknande fall kan bedömas olika innebär en rättsosäkerhet. Barns skydd ska inte bero på var i landet de bor eller vilken yrkesverksam de träffar, säger Sophie Nilsson.

Barnäktenskap är fortfarande den vanligaste orsaken till ansökningar om utreseförbud. Samtidigt ökar ärenden som rör andra risker för barns hälsa och utveckling utomlands.

Många av de barn som förs bort har redan haft kontakt med myndigheter innan bortförandet, vilket visar att det förebyggande arbetet behöver stärkas.

Nationellt inrapporterings- och uppföljningssystem föreslås

En del av Jämställdhetsmyndighetens uppdrag har varit att ta fram ett förslag på ett nationellt inrapporterings- och uppföljningssystem för att samla in information och följa upp bortföranden. I dag saknas en samlad bild av hur många barn och vuxna som förs bort från Sverige. Den statistik som finns tillgänglig bygger på enkäter och kontakter och ger inte en tillförlitlig bild av omfattningen.

Ett nationellt inrapporteringssystem kring bortförda barn och vuxna skulle innebära att ansvarig myndighet kan samla in grundläggande uppgifter, till exempel när ett bortförande upptäcks, vilken aktör som rapporterar in och om det gäller ett barn eller en vuxen. 

Vissa aktörer kommer ha skyldighet att rapportera in misstänkta eller bekräftade bortföranden av barn till exempel skola och socialtjänst. Samtidigt ska andra aktörer kunna rapportera frivilligt, vilket också kan bidra till kunskap om vuxna som förs bort.

Kräver omfattande lagstiftningsåtgärder

Förslaget är att ett inrapporteringssystem införs stegvis för att först kartlägga omfattningen. På sikt kan det även inkludera uppgifter om tidigare kontakter med myndigheter och insatser, för att  ge ett underlag till analyser kring risker och brister i samhällets arbete.

– Ett nationellt inrapporterings- och uppföljningssystem är nödvändigt för att kunna skapa oss en bild av omfattningen hur många barn och vuxna som förs ut ur landet. Det är också viktigt för att kunna stärka det förebyggande arbetet och kunna sätta in adekvata insatser, säger Sophie Nilsson. 

Att införa ett nationellt system med inrapportering av känsliga uppgifter kräver omfattande lagstiftningsåtgärder och nya arbetssätt, och det kan ta flera år innan det är fullt utbyggt.