"Beteenden ändras inte i formella system, det görs i det dagliga"

Våld, kränkningar och övergrepp kan uttrycka sig på olika sätt, det kan vara fysiskt, sexuellt, ekonomiskt eller psykiskt. Det kan ske online eller offline, det kan ske på ett subtilt och outtalat sätt, det kan ske under lång tid.

Beatrice Löfström, utredare på Jämställdhetsmyndigheten, har deltagit på UniSAFE och NIKK:s konferenser om genusbaserat våld och sexuella trakasserier inom arbetslivet. Hon berättar att den hittills mest omfattande studien av studenter och anställdas erfarenheter av utsatthet inom EU:s högskolesektor, visar att två av tre har varit utsatta. Samtidigt visar resultaten att få berättar om sina upplevelser, bland annat av rädsla för repressalier och att inte bli tagna på allvar. 

– Förekomsten har stark koppling till maktutövande i en organisation och behöver ses som del i ett större system av våld och förtryck där vissa grupper är mer utsatta än andra, kvinnor, unga och minoritetsgrupper löper större risk och är överrepresenterade i statistiken, säger hon. 

Forskningen visar att vissa organisationsstrukturer och dess fördelning av makt ökar risken för att reproducera och underbygga våld och trakasserier. Den akademiska strukturen är ett exempel på en sådan organisation.

Alarmerande konsekvenser

Konsekvenser av att utsättas av sexuella trakasserier och genusbaserat våld, det vill säga alla typer av våld som begås mot en person eller grupp på grund av kön, könsidentitet och/eller sexuella läggning, inom akademin är omfattande. De kan leda till ökad stress, bristande motivation, större risk för avbrutna studier, att säga upp sig från sitt arbete, försämrad psykisk och fysisk hälsa, lägre arbetsprestation och andra negativa effekter på studie- och arbetsmiljön, samt ökad risk för självmord.

– Med komplexa problem följer lika komplexa lösningar. De flesta organisationer misslyckas ofta både hanteringen av problemet och att förebygga att det sker, säger Beatrice Löfström.

Hon förklarar att de insatser som görs tenderar att bli reaktiva och ske på individnivå, att sanktioner med reella konsekvenser för förövare och upprättelse för utsatta uteblir. De som står bredvid, som märker när andra utsätts, saknar incitament att agera och vet inte vad de ska göra.

– Att förebygga denna typ av utsatthet är en central kvalitetsdrivande faktor som behöver hanteras på flera plan. Det är här jag ser länkningen mellan jämställdhetsintegrering och våldsprevention, som två sidor av samma mynt för att åstadkomma ett proaktiv jämställdhetsarbete som förebygger genusbaserad utsatthet och sexuella trakasserier mer långsiktigt.

Kombination av insatser

Lösningen som förespråkas under konferenserna är en uppsättning av olika insatser som relaterar till varandra. Det handlar till exempel om hur våld och trakasserier förstås och definieras i en organisation, att ledningen tar tydlig ställning och ägandeskap i frågan, att de säkerställer att berörda får relevant stöd och att det finns formella och informella vägar för att kunna signalera om utsatthet. 

Budskapen är att det behövs en kombination av formella och informella insatser för att lyckas i arbetet. Ramar, rutiner och system för att synliggöra och systematisera arbetet, mäta prevalens och följa upp kvalitet och effekt behövs, men räcker inte.

– Själva förändringen görs inte där, beteenden ändras inte i formella system, det görs i det dagliga, den görs av dig och mig, via utbildning och kompetensutveckling med fokus på att synliggöra problemen och förändra normer, i samtalen på arbetsmiljömöten eller på fikarasten, i arbetsgruppen, bland kursare, eller ledningsgruppen.

Inspiration från grannländer

– Det våldspreventiva insatserna kan vara en av de viktigaste prioriteringarna för att råda bot på problematiken. Det behöver integreras i det systematiska arbetsmiljöarbetet och i andra processer och sammanhang där kvalitets- och förbättringsarbete sker.

Jämställdhetsmyndigheten kan bidra med att sprida kunskap och verktyg, och integrera perspektiven tydligare i myndighetens processer och stödformer, menar Beatrice Löfström.

– Vi behöver vara ödmjuka inför nuläget och våra utmaningar och därför heller inte tveka för att ta hjälp och fortsätta inspireras av våra europeiska och nordiska grannar i utvecklingsarbetet. Samverkan är en nyckel här.